Iranska drönarattacker slår mot Iraks oljehamnar och oljefält

Bilder

×

An oil tanker burns after being hit by an Iranian strike at Khor Al Zubair port near Basra, Iraq, on 11 March. Photograph: AP theguardian.com

People walk near farmland by the Zubair oil field near Basra, Iraq. Photograph: Essam Al-Sudani/Reuters theguardian.com

Moqtada al-Sadr. Photograph: Qassem Al-Kaabi/AFP/Getty Images theguardian.com

The coffin of the late Iranian supreme lleader Ayatollah Ali Khamenei is carried by mourners to the Imam Ali Shrine in Najaf, Iraq, on 8 July. Photograph: Anmar Khalil/AP theguardian.com

Ali al-Zaidi meets Donald Trump at the White House on 14 July. Photograph: Andrew Thomas/CNP/Shutterstock theguardian.com

‹ ›

Ett iranskt angrepp träffade och satte eld på en oljetanker i hamnen Khor al-Zubair nära Basra tidigare i år. Det var en i raden av attacker som drev bort utländsk energipersonal från södra Irak och blottlade hur begränsad kontroll Bagdad har över landets mest värdefulla infrastruktur. I ett långt reportage beskriver The Guardian hur drönare flög över Basra och angrep ett oljefält som drivs av BP, en godsterminal vid Basras flygplats samt ett område där utländska oljeserviceföretag har sin verksamhet. En annan attack mot samma område skadade kontor och lager som används av Halliburton och KBR, enligt tidningen.

Mönstret är viktigt därför att Iraks oljebaserade ekonomi inte bara är en intäktskälla; den fungerar som ersättning för politisk sammanhållning. När drönare kan nå oljefält, flygplatser och logistikområden mäts den omedelbara kostnaden i bränder och evakueringar, men den långsiktiga kostnaden handlar om vem som trovärdigt kan lova säkerhet. The Guardian uppger att hundratals energiarbetare från amerikanska, europeiska och kinesiska företag lämnade Irak, många reste landvägen på grund av stängt luftrum, medan tusentals irakiska energiarbetare skickades hem. Ett stopp som börjar som en säkerhetsåtgärd blir snabbt ett förhandlingsvapen i kontraktsdiskussioner, lokala beskyddarnätverk och milisernas finansiering.

The Guardian beskriver de flesta angreppen som utförda av irakier på irakisk mark och pekar ut fraktioner inom iranskstödda shiamiliser. Tjänstemän som citeras i reportaget säger att attackerna genomfördes av Islamiska motståndet i Irak, en samlingsbeteckning för paramilitära grupper som tränats och utrustats av Iran efter 2003 och som kopplas till Folkets mobiliseringsstyrkor. Dessa styrkor är i teorin underställda den irakiska staten, men enligt The Guardian agerar de efter en egen dagordning och har ett ekonomiskt fotavtryck via investeringar – ett upplägg som suddar ut gränsen mellan statlig lönelista och privat våldsapparat.

I en sådan miljö blir ”suveränitet” lätt en fras för pressmeddelanden. The Guardian skriver att centrala och lokala myndigheter utfärdade uttalanden om utredningar, samtidigt som angreppen fortsatte och energisektorn tunnades ut. En högt uppsatt tjänsteman vid oljeministeriet i Basra kallade attackerna landsförräderi, men reportagets kärna ligger mindre i ordvalet och mer i förmågan: staten kan peka ut problemet, men den kan inte stoppa drönarna.

Reportaget placerar våldet i ett sammanbrott för en regional jämvikt som länge hållit. I årtionden upprätthöll USA, Iran och Israel en spänd balans som undvek en fullskalig konfrontation; The Guardian menar att den balansen plötsligt upphörde och att Irak blivit den lättillgängliga mark där rivaler kan åsamka varandra kostnader utan att formellt öppna nya fronter. Resultatet är ett land som härbärgerar utländska operatörer, utländskt kapital och utländska strategiska mål, samtidigt som ordningen vilar på beväpnade grupper som staten inte fullt ut behärskar.

The Guardians skildring innehåller en brand som syntes i natten efter angreppet den 6 mars mot området som används av oljeserviceföretag. I Basra är de viktigaste ljusen fortfarande de som kommer från brinnande bränsle.