Jack Jacobs: Pauline Hanson tar hem brittisk massutvisningsplan till Australien

Pauline Hansons resa till Storbritannien slutade, enligt en krönika i The Guardian, med att hon stoppade ned ett färdigt policydokument om massutvisningar i resväskan. Jack Jacobs beskriver hur One Nation-ledaren – australisk senator som byggt sitt varumärke på motstånd mot invandring och islam – använde en ”faktainsamlingsresa” för att träffa aktörer på den brittiska högern och hämta hem färdigformulerade argument.

Jacobs skriver att Hanson fotograferades med Nigel Farage på den konservativa politiska aktionskonferensen i London, åkte runt i Tower Hamlets med Robert Jenrick och träffade Rupert Lowe från Restore Britain hemma hos den australisk-brittiska sångerskan Holly Valance. Programmet är inte bara kuriosa, utan säger något om hur inrikespolitik kan förvandlas till importverksamhet: man köper in berättelser, begrepp och utspel som redan är testade i andra länder.

Enligt krönikan gav Lowe Hanson Restore Britains skrift ”Massutvisningar: legitimitet, laglighet och logistik”. Den föreslår att ungefär 1,8 miljoner personer som vistas olagligt i Storbritannien ska avlägsnas inom tre år genom en ”fientlig miljö”-linje som kombinerar frivilliga återvändanden med tvångsutvisningar. Hanson ska, enligt Jacobs, ha reagerat entusiastiskt och har också uttryckt starkt stöd för massutvisningar av personer som vistas olagligt i Australien.

Jacobs placerar detta i ett större mönster: brittiska entreprenörer i kulturkrigsbranschen har blivit exportörer, medan politiker i andra länder handlar berättelser som levereras färdigpackade för tv och sociala medier. Hansons resa var delvis upplagd och dokumenterad av Kanal Sevens program Spotlight, vilket – enligt krönikan – får hela upplägget att likna innehållsproduktion lika mycket som politikutveckling. I samma paket ingår välbekanta skurkar och civilisationsretorik: Jacobs citerar den tidigare liberale premiärministern Tony Abbott, som på konferensen Alliansen för ansvarsfullt medborgarskap varnade för att långvarig massinvandring från ”kulturellt annorlunda länder” kan späda ut en ”anglo-keltisk kärnkultur och judisk-kristen” livshållning.

Krönikan skisserar också varför sådana importvaror säljer. One Nation tar stöd på bekostnad av Australiens liberala parti och ligger, enligt Jacobs, tvåa i opinionsmätningar efter Labor. För ett utmanarparti är en politik byggd på löften med högt symbolvärde – gränsskärpningar, utvisningar, angrepp på mångkulturalism – mindre beroende av faktisk förvaltningsförmåga än det långsamma arbetet med bostäder, infrastruktur eller produktivitetsreformer. Storbritannien erbjuder en stor katalog av slagord, påverkare och mallar för ”fientlig miljö”-tillämpning, i ett medielandskap som belönar konfrontation.

Hanson har dessutom, enligt Jacobs, en tydlig linje bakåt. Han påminner om hennes uttalande 1996 om att Australien riskerade att ”översvämmas av asiater”, och hennes argument att invandringsproblemen började efter att politiken om ett vitt Australien avskaffades under Labors premiärminister Gough Whitlam 1973. De brittiska mötena lägger till ytterligare ett lager: Jacobs skriver att Hanson också träffade Tommy Robinson, en person vars profil byggts genom upprepade domstolsprocesser och mobilisering på nätet.

Hanson kom hem från Storbritannien med en utvisningsritning i bagaget och ett tv-team tätt bakom sig.