Utländska småhandlare stänger efter plundringar i Johannesburgs kåkstäder

I Katlehong, en kåkstad sydost om Johannesburg, har en etiopisk butiksägare stängt sin lilla rörelse efter att den plundrats upprepade gånger, rapporterar El País. Biranu Hajiso, som beskrivs som ägare till en metallcontainer som används som en så kallad spaza-butik, säger att den plundrats tre gånger. Runt platsen beskriver tidningen krossade flaskor, skräp och skadade butiksluckor – spår på gatunivå av en kampanj som gått från slagord till räder.

Rapporteringen kretsar kring en rörelse som kallas March & March, som har inlett en kampanj för att driva ut afrikanska utlänningar ur Sydafrika. El País skriver att den först riktade in sig på migranter från grannländer som Zimbabwe, Lesotho, Moçambique och Malawi, och därefter har vidgats till att även omfatta flyktingar och asylsökande från Kongo, Etiopien och Somalia. En del av dem som pekas ut har redan sydafrikanskt medborgarskap, vilket suddar ut gränsen mellan en invandringsjakt och en bredare markering av vem som anses höra hemma.

Tidpunkten är viktig. El País uppger att rörelsen den 30 juni gav regeringen en tidsfrist att utvisa papperslösa invandrare, och att tusentals demonstrerade i flera städer den dagen. Därefter har protesterna utvecklats till dörr-till-dörr-kampanjer där grupper av boende söker igenom kvarter efter invandrare. Det förändrar statens roll: i stället för att hantera en marsch ställs myndigheterna inför spridda, halvorganiserade ingripanden utförda av civila som kan hävda att de bara ”kontrollerar” vilka som bor i grannskapet.

Bakgrunden är en ekonomi som inte gett mycket lindring. Artikeln hänvisar till Världsbanken, som beskriver Sydafrika som världens mest ojämlika land, och noterar en officiell arbetslöshet över 30 procent tillsammans med nära stillastående utveckling under ett decennium. Hög brottslighet och försämrade offentliga tjänster framställs som vardagsrealiteter, inte som abstrakta mått. I den miljön blir invandringen ett synligt, lokalt mål – butiker med utländska ägare, täta innerstadsområden som Yeoville – medan den svårare frågan om varför staten inte kan leverera grundläggande trygghet och service lämnas obesvarad.

Loren Landau, migrationsforskare och professor vid Oxfords universitet som citeras av El País, beskriver rörelsen som ett uttryck för frustration över att staten efter apartheid inte infriat förväntningarna. Exemplen i artikeln visar hur frustrationen omsätts i praktiken: plundring, hot och informella ”kontroller” som först och främst lägger kostnaderna på småhandlare. När en spaza-butik stänger förlorar grannskapet en leverantör; de som organiserade räden behöver inte ersätta varorna de förstörde.

Hajisos beslut att stänga är ett småföretagsbeslut fattat under press, men fungerar också som en datapunkt. Om upprepad plundring räcker för att slå ut en butik behöver rörelsen varken vinna val eller driva igenom lagar för att förändra vem som kan bo och arbeta i Katlehong.