Brittiska journalister självcensurerar av rädsla för hot och trakasserier

Hundratals brittiska journalister har i en statligt beställd utredning berättat att rädsla för hot och trakasserier påverkar både vilka ämnen de tar sig an och hur de arbetar. Enligt The Guardian uppgav ungefär en tredjedel att de ändrat sina arbetsmetoder på grund av skrämsel, och nästan hälften att säkerhetsfrågor påverkar deras vilja att driva vissa nyheter vidare.

Utredningen beställdes av ministrar och genomfördes av Alma Economics, som enligt The Guardian frågade 531 journalister och gjorde 55 fördjupade intervjuer. De som deltog beskrev en redaktionskultur där övergrepp och hot behandlas som ett normalt bakgrundsbrus, något man förväntas tåla genom att ha ”tjock hud”, samtidigt som hoten blir fler och mer konkreta, särskilt på nätet. Konsekvensen blir inte en enda tydlig censurhandling, utan en kedja av små redaktionella vägval: om man ska åka till en demonstration, om man ska sätta sitt namn under en känslig text, om man ska spela in en rapportering där journalisten blir lätt att känna igen.

Ämnena som nämns är talande eftersom de förenar starka känslor med hög synlighet. The Guardian skriver att invandringskritiska demonstrationer på högerkanten oftast kopplades till fysiska risker och efterföljande reaktioner. Journalister uppgav också att de höll tillbaka kring den dåvarande Trumpadministrationen, särskilt protester kopplade till USA:s migrations- och tullmyndighet, och kring transfrågor. I Nordirland sade reportrar att de mött skrämsel från maskerade män när de bevakat invandringskritiska upplopp. På andra håll spreds filmklipp på journalister från demonstrationer i grupper på Facebook där användare försökte identifiera och lokalisera dem, så att vanlig nyhetsbevakning i praktiken blev en jakt på personuppgifter.

Utredningen pekar också på hur förändringar i medieproduktionen har ändrat riskbilden. Skiftet mot nätpublicering och rörlig bild gör reportrar mer igenkännliga än när många kunde vara relativt anonyma bakom tryckt text. Den som tidigare kunde smälta in i en folksamling syns nu i bild med namn, ansikte och ett förutsägbart fotavtryck i sociala medier. Den synligheten är värdefull för publikbyggande och spridning via plattformar, men den sänker också tröskeln för trakasserier för den som vill utnyttja den.

Könsbundna angrepp framträder som ett särskilt trycklager. The Guardian rapporterar att kvinnliga journalister beskrev sexualiserade trakasserier, explicita hot och meddelanden om utseende, utöver den vanliga politiska fientligheten. I ett exempel utsattes en kvinnlig journalist för kvinnohatande glåpord vid ett möte, och filmklipp lades senare upp i sociala medier, en kombination av fysisk konfrontation och digital förstärkning.

Resultaten kommer i ett läge där både regeringar och plattformsbolag säger sig värna det offentliga samtalet, samtidigt som de bygger ut sina egna verktyg för att påverka vad som sägs: å ena sidan genom att jaga ”skadligt innehåll”, å andra sidan genom att utreda läckor och källor. Journalisterna i undersökningen beskriver en mer vardaglig begränsning, den personliga säkerheten, som inte kräver någon ny lag för att snäva in bevakningen.

En journalist sammanfattade enligt utredningen den nya redaktionella kalkylen i en enda fråga: om en historia är ”värd det”.