Storbritanniens premiärminister vill skärpa villkoren för bidrag

I sin första fullständiga intervju sedan han flyttade in på Downing Street förra veckan säger Storbritanniens premiärminister Andy Burnham att regeringen kan skärpa villkoren för att få bidrag och att landet måste ”ta det här på allvar” och minska kostnaderna för välfärdssystemet. Han varnar samtidigt för att utan snabba åtgärder inom äldre- och omsorgssektorn riskerar den offentliga sjukvården, NHS, att i praktiken ”kollapsa”. Kopplingen är tydlig: bidragsreformer ska ingå i ett större försök att hindra sjukhusen från att bli sista utposten för problem som uppstår någon annanstans.

Enligt The Independent och London Standard är budskapet att stödet ska göras om snarare än bara skäras ned. Vissa bidrag, däribland stöd kopplat till psykisk ohälsa, kan göras villkorade av att mottagaren tar arbete eller tar tillvara ”möjligheter” som erbjuds. Burnham säger att hjälp vid psykisk ohälsa bör ges ”i arbete”, där anställning både blir ett villkor för stöd och en kanal för att leverera det. Det flyttar i praktiken tyngdpunkten från att bedöma behov till att övervaka efterlevnad – en konstruktion som ofta växer till ett kontrollmaskineri med arbetsförmedlingskontor, upphandlade aktörer och rapporteringskrav, även när den officiella målsättningen är att sänka utgifterna.

Den politiska spelplanen är redan lagd. Burnhams företrädare Keir Starmer backade från planerade besparingar efter ett uppror bland egna ledamöter. Burnham har behållit Pat McFadden som minister med ansvar för arbete och pensioner, samtidigt som andra ministrar har bytts ut, vilket signalerar att just bidragspolitiken är området där regeringen tänker använda sitt politiska kapital. The Independent uppger att meddelanden mellan McFadden och den tidigare Labour-lorden Peter Mandelson visar irritation över parlamentsledamöter som frågat ”vem kan vi beskatta för att betala bidrag till andra” – en privat invändning som skaver mot de offentliga försäkringarna om att bidragstagare inte ska ”demoniseras”.

Den statsfinansiella argumentationen byggs med siffror som är svåra att ducka för. Standard rapporterar att antalet personer i England och Wales som får ersättningen för personlig självständighet nu för första gången passerat fyra miljoner, ungefär en fördubbling sedan 2019, och att utgifterna väntas stiga till över 41 miljarder pund före decenniets slut. Samtidigt söker Burnham pengar till en högre försvarsambition. The Independent skriver att regeringen letar efter upp till 13 miljarder pund för att nå målet om försvarsutgifter på 3 procent av bruttonationalprodukten. I det läget handlar välfärdsreformen mindre om ideologisk kursändring och mer om att hitta stora budgetposter som går att komma åt politiskt.

Äldre- och omsorgssektorn är den andra utgiftsposten som vägrar hålla sig inom sitt område. The Guardian återger Burnhams resonemang att omsorgsbrister kostar NHS miljarder, eftersom människor som inte kan få stöd i hemmet blir liggande på sjukhus, vilket förvärrar köerna och binder personal. Samtidigt är omsorgen behovsprövad och dyr. Standard noterar att den som har besparingar över en viss gräns inte har rätt till kommunal hjälp och kan tvingas sälja sitt hus för att betala. Att flytta kostnader från sjukhusen till omsorgen kan avlasta NHS, men gör också tydligare vem som faktiskt betalar – och där brukar regeringar köra fast.

Burnham säger att han ska agera ”så snabbt som möjligt” i omsorgsfrågan men ger ingen tidsplan, och han utesluter att söka ett nytt mandat genom ett extra val. Tills vidare är den konkreta linjen att göra mer stöd villkorat, medan regeringen inväntar slutliga rekommendationer från två utredningar om bidrag kopplade till funktionsnedsättning och om ungdomsarbetslöshet, som väntas senare i år.

Burnham lovar ”omfattande förändring” utan att säga hur det nya systemet ska se ut. Den första spaken han pekat ut är bidragsmyndigheten.