Nesrine Malik: Trumps Iran-krig saknar billig reträtt
Islamabadmemorandumet sätter 60 dagar för förhandlingar medan Iran och huthierna pressar via Hormuz och Röda havet, tidsfristen tickar men drivmedelspriserna hinner före och en sjöfartsflaskhals låter sig inte beslagtas med en presskonferens
Bilder
Composite: Guardian Design, Julia Demaree Nikhinson/AP
theguardian.com
Nesrine Malik
theguardian.com
Protesters set tyres alight during a nationwide transport strike over rising fuel prices in Nairobi, Kenya, 18 May 2026. Photograph: Daniel Irungu/EPA
theguardian.com
Donald Trumps Iran-krig är bara fem månader gammalt, men har redan fått ett namn på den avfart som ska göra det möjligt att komma ur det: Islamabadmemorandumet. Det undertecknades förra månaden av USA och Iran och ger ett 60-dagarsfönster för att förhandla fram slutliga villkor, skriver Nesrine Malik i The Guardian. I samma text beskrivs en utvidgad amerikansk flygkampanj som en ”stor militär bestraffning”, samtidigt som Iran har angripit amerikanska basmål runtom i regionen.
Malik tecknar bilden av en konflikt som sprider sig genom infrastruktur och logistik snarare än genom tydliga frontlinjer. Irans hävstång är geografisk lika mycket som militär: landet kontrollerar Hormuzsundet. Enligt artikeln kan Trump inte avsluta kriget utan att Iran släpper den kontrollen, men han kan heller inte bara dra sig ur på villkor som återställer läget till hur det var före kriget. Därtill noterar Malik att huthierna har hävdat en blockad över en andra sjöfartsflaskhals, vilket flyttar trycket från Persiska viken in i Röda havet och breddar kretsen av aktörer som kan lägga kostnader på världshandeln.
De ekonomiska följderna framställs som krigets mest omedelbara exportvara. Oljepriset passerade 100 dollar per fat förra veckan, skriver Malik, med Brent nästan 40 procent högre än före kriget. I USA anges bensinpriset ha stigit 37 procent och diesel 40 procent jämfört med nivåerna före kriget. I Storbritannien beskrivs priserna vid pump ha ökat nära 50 procent den aktuella månaden, med en fördröjning på ungefär två veckor mellan rörelser i råoljan och priserna mot konsument. Malik pekar också på att Iran har slagit mot avsaltningsanläggningar i gulfstater, vilket gör konflikten till en direkt begränsning av dricksvattentillgången, och ramar in utfallet som en bredare ”global energiomläggning” som slår mot konsumtionsmönster och statsbudgetar.
I Washington beskriver Malik en välbekant klyfta mellan krigföringens bokföring och den politiska kommunikationen. Enligt texten har 18 amerikanska soldater dött hittills, samtidigt som det finns upprördhet över att försvarsdepartementet tycks räkna dödsfallen för lågt. Hon hänvisar också till en prislapp på nära 40 miljarder dollar redan, med försvarsdepartementet som begär ytterligare 67 miljarder, mot en begäran från Vita huset till kongressen om 1,5 biljoner dollar för budgetåret. Trump citeras för att tidigare under året ha klagat över att krig gör det omöjligt att finansiera inhemska program som barnomsorg, Medicaid och Medicare.
Maliks slutsats är att de återstående alternativen alla är dyra: att acceptera Irans kontroll över sjöfartsflaskhalsen, att trappa upp med marktrupper i en långvarig kampanj, eller att försöka förhandla utan möjlighet att återvända till den gamla utgångspunkten. Memorandumets 60-dagarsklocka tickar medan bränslepriserna slår igenom med två veckors eftersläpning.
Kriget har en förhandlingstidtabell, ett dödstal och en budgetbegäran. Det har också en sjöfartsflaskhals som inte kan tas över med en presskonferens.