Alexander Hurst: Europas brandsäsong har blivit en kontinentkris

Europa har gått in i en brandsäsong som inte längre är ett sydligt problem med några dåliga veckor, utan ett nödläge för hela kontinenten. Det hävdar Alexander Hurst i en kolumn i Guardian. Han beskriver vad han kallar Frankrikes största fredstida evakueringar och pekar på bränder i Galicien i västra Spanien i mitten av juni, bränder nära Paris som nådde in i Fontainebleauskogen och snabbt rörliga brandfronter som hotat städer som Bordeaux och Madrid. I Frankrikes Gironde-område kring Bordeaux ska tiotusentals hektar ha brunnit, med lokala företrädare som liknat händelsen vid ett ”åskväder av eld” och med dussintals skadade brandmän.

Hurst ifrågasätter inte fysiken bakom värme, torka och vind, utan varför gränsöverskridande skador ändå möts med en i huvudsak inrikespolitisk reflex. Rök från kanadensiska bränder drev in över amerikanska städer, noterar han, och vissa amerikanska politiker svarade med att lansera tankar om tullar eller sanktioner mot Kanada. Det blir, menar han, en omvänd logik: Kanada har rutinmässigt skickat brandbekämpningshjälp till amerikanska delstater. I Europa formas politiken på liknande sätt av budgetering och skuldfördelning. I Frankrike angrep oppositionsföreträdare regeringen för att ha dröjt med att köpa fler vattenbombande flygplan, medan regeringen anklagade kritikerna för opportunism.

Incitamenten är tydliga: upphandlingsbeslut som i normala år skulle granskas hårt blir lättare att skjuta på framtiden tills behovet är akut. Då betalas priset för dröjsmålet inte i pressmeddelanden utan i evakueringar, skador och svedd mark. Det är en institutionell svaghet som känns igen även i Sverige: staten bär kostnaderna diffust och i efterhand, medan vinsten av att ”hålla budget” är omedelbar och politiskt mätbar.

Hurst vidgar därefter perspektivet till relationen över Atlanten. Koldioxidutsläpp respekterar inga gränser, men regeringarnas verktyg är i huvudsak nationella: subventioner, regleringar och offentliga utgifter på hemmaplan, samt diplomati och handel utåt. USA, hävdar han, bär en stor del av det historiska ansvaret – mer än en femtedel av de samlade utsläppen enligt hans uppgifter – och ligger fortsatt bland de största utsläpparna per person tillsammans med Saudiarabien. Samtidigt kan den politiska pendeln i Washington svänga mellan klimatåtaganden och reträtter, med tidigare amerikanska utträden och kursändringar som enligt Hurst bidragit till att bromsa internationella insatser.

Därmed blir Europas hävstång en oundviklig fråga. Om europeiska ledare behandlar klimatet som en säkerhetsfråga – bränder som flyttar befolkningar, skadar infrastruktur och förbrukar beredskapskapacitet – framstår frånvaron av ekonomiska konsekvenser för tillbakagång utomlands som ett politiskt val snarare än en naturlag. Hurst pekar på Kinas snabba utbyggnad av förnybar energi och dominans i gröna industrier som ett tecken på att industripolitik kan gå fort när den kopplas till nationell fördel, inte till moraliska uppmaningar. Europas egna diskussioner, menar han, fastnar i kortsiktiga budgetbråk och i jakten på någon att skylla på när vinden vänder.

I Hursts skildring är sommarens avgörande siffror inte abstrakta temperaturrekord utan människor som flyttas, flygplan som inte köps och hektar som brinner. Bränderna nära Bordeaux och Madrid beskrivs som bland de mest extrema Europa sett, medan de politiska grälen fortfarande handlar om vem som sade vad i tv samtidigt som evakueringsorder utfärdas.