Jonathan Freedland: Burnham måste rusta sig mot Trumps nycker

Andy Burnhams första dagar som Storbritanniens premiärminister har gett den sorts tidiga opinionssiffror som brukar göra ett ledarskifte till en smekmånad. Jonathan Freedland skriver i The Guardian att en inledande mätning visade att Burnhams nettobetyg steg kraftigt, med uppgångar i de flesta väljargrupper, och att han vunnit på en kommunikationsstil med oskrivna tal och snabba reflexer i sociala medier.

Problemet, menar Freedland, är att nästa prövning inte handlar om inrikes framtoning utan om mötet med Washington. Han beskriver Donald Trump som den stora osäkerhetsfaktorn över Burnhams premiärministertid: nyckfull, otålig och benägen att lansera politik genom plötsliga utspel. Exemplet Freedland tar upp är Trumps påstådda ”genombrott” om Gaza – ett påstående att Hamas var redo att avväpna sig i utbyte mot en israelisk reträtt – som möttes med skepsis på plats och försiktighet från palestinskt håll. I Freedlands framställning är glappet mellan Vita husets mikrofon och verkligheten i regionen inte ett kommunikationsproblem; det är själva arbetsmiljön.

Brittiska tjänstemän försöker, enligt honom, hantera den arbetsmiljön genom tillträde. Den brittiske nationelle säkerhetsrådgivaren Jonathan Powell uppges ha regelbunden kontakt med Trumps personlige sändebud och golfbekant Steve Witkoff. Men Freedland påpekar att tillträde inte är detsamma som inflytande, och han återger påståenden om att till och med höga tjänstemän i den amerikanska administrationen privat medger att de har begränsad påverkan på Trumps beslut. Därmed står London inför en välbekant meny: smickra, konfrontera eller minska beroendet.

Freedlands lösning handlar mindre om personlig charm och mer om att bygga skyddsvallar. Han föreslår att Burnham bör minimera antalet beslut som hänger på Trumps uppmärksamhetsspann, genom att söka ”trygghet i antal” tillsammans med europeiska grannar och utforma politik som klarar tvära kast i USA:s hållning. Undertexten är en efter-brexit-begränsning: Storbritannien vill ha Europas samlade tyngd utan det institutionella medlemskap som skulle göra samordning självklar. I praktiken innebär det mer samarbete från fall till fall, större beroende av informella kanaler och en ständig strävan att hindra att handel, säkerhet och energifrågor avgörs av nästa impuls från Ovala rummet.

Artikeln pekar också på ett färskt exempel. Freedland skriver att Keir Starmers tidigare ekonomiska medvind kom av sig när Trump tillsammans med Israel genomförde ett angrepp på Iran, en påminnelse om att utrikespolitiska chocker snabbt slår in i inrikes budgetar. En premiärminister kan hålla en stram budskapsdisciplin hemma, men bränslepriser, risker för sjöfarten och fördröjda investeringar väntar inte på att Downing Street ska hitta rätt tonläge.

Burnhams fördel, menar Freedland, är att hans politiska stil redan lutar åt uppriktighet och att bryta med ärvda ortodoxier. Hans svaghet är att de dyraste ortodoxierna ofta är de som påtvingas utifrån.

Powell kan ha Witkoff på snabbuppringning. Freedlands rapportering antyder att den som i slutänden bestämmer ändå kan vara den som är minst benägen att ens svara i telefon.