Människans arvsmassa bär spår av två okända urtida släktlinjer

Delar av arvsmassan hos dagens människor tycks komma från minst två tidigare okända förfädersgrupper, enligt Euronews som hänvisar till forskning ledd från Kaliforniens universitet i Berkeley. Studien hävdar att en ”spök”-linje bidrog med ungefär 1 procent av arvsmassan hos alla nu levande människor, medan en andra, betydligt äldre ”super-arkaisk” linje nådde den moderna arvsmassan indirekt via denisovamänniskor.

Resultatet bygger vidare på två decenniers arbete med forntida arvsmassa, som redan har gjort människans ursprung till en berättelse om upprepade kontakter snarare än rena åtskillnader. Neandertal- och denisovaarv hittas numera regelbundet i nutida arvsmassor, där människor utanför Afrika typiskt bär omkring 1–2 procent neandertalarv från korsningar för tiotusentals år sedan. Det nya här är att de nyss härledda linjerna saknar identifierade fossil och saknar sekvenserad forntida arvsmassa att jämföra med, vilket tvingar forskarna att återskapa dem ur statistiska mönster i levande människors arvsmassa.

Enligt Euronews verkar den första okända förfadern ha skilts från den utvecklingslinje som ledde till moderna människor för omkring 800 000 år sedan – ungefär vid den tid då neandertalare och denisovamänniskor skildes från varandra. Studien placerar korsningen i Afrika för mer än 50 000 år sedan, före den senaste stora spridningen av Homo sapiens in i Europa och Asien. Eftersom de genetiska fragmenten uppges finnas hos alla nu levande människor måste blandningen ha skett tillräckligt tidigt för att följa med senare vandringar, i stället för att stanna inom ett enskilt område.

Det andra bidraget beskrivs som ”super-arkaiskt”: en linje som förgrenade sig redan för omkring 1,8 miljoner år sedan, långt tidigare än de uppdelningar som vanligen nämns i populära framställningar av människans utveckling. Studien föreslår en indirekt väg. För mer än 200 000 år sedan korsade denna super-arkaiska grupp sannolikt med denisovamänniskor i Eurasien, och delar av denna äldre arvsmassa nådde senare Homo sapiens genom blandning med denisovaarv. Arjun Biddanda, en postdoktor vid Johns Hopkins-universitetet som Euronews nämner som en av huvudförfattarna, beskrev detta som belägg för att en mycket djup mångfald bland människoarter levde kvar tillräckligt länge för att lämna spår i dagens arvsmassor.

Priya Moorjani, professor vid Kaliforniens universitet i Berkeley och citerad av Euronews, beskrev människans utveckling som ett nätverk format av upprepade vandringar och blandningar snarare än ett enkelt förgrenat träd. Den beskrivningen fångar också den praktiska följden: när fler härkomstkomponenter härleds blir den ”grundmodell” som anger vem som mötte vem, och när, svårare att fästa vid en kort lista namngivna arter. Studien pekar dessutom på en begränsning i dagens metoder: arvsmassan kan visa att något hände, och ungefär när, utan att avslöja hur befolkningen såg ut, exakt var den levde eller vad den skulle kallas i fossilmaterialet.

Siffran i rubriken är liten – omkring 1 procent – men den ligger i samma storleksordning som neandertalarvet som redan har förändrat hur museer, läroböcker och företag som säljer härkomsttester beskriver människans ursprung. Skillnaden här är att bidragsgivarna definieras av saknade bevis: linjer som kan spåras i allas arvsmassa, men som ännu inte har hittats i ett enda ben.