Simon Tisdall: Washington upprepar Afghanistankrigets mönster i Iran
Begränsad insats säljs som kontrollerbar men blir självförstärkande när krigsmaskineriet rullar, efter fem års Kabultrauma talar ledare om trovärdighet medan ruinerna växer i Teheran
Bilder
A woman walks past rubble in southern Tehran after Israeli/US airstrikes in April 2026. Photograph: Majid Saeedi/Getty Images
theguardian.com
Simon Tisdall
theguardian.com
A US military Chinook helicopter lands on a field in Afghanistan in 2019. Photograph: Thomas Watkins/AFP/Getty Images
theguardian.com
Is Iran a ‘forever war’? – Stateside with Kai and Carter
theguardian.com
Simon Tisdall skriver i The Guardian att Washington håller på att upprepa Afghanistans grundmönster i Iran: ett beslut som säljs in som begränsat och hanterbart, men som blir självförstärkande när krigsmaskineriet väl satts i rörelse. Poängen är inte att politikerna saknar varningar, utan att institutionerna har starka incitament att fortsätta när prestige, karriärer och redan nedlagda kostnader börjar styra.
Han fäster jämförelsen i några hårda tal. Den Natostödda insatsen i Afghanistan, som inleddes efter attackerna den 11 september 2001, kostade livet för mer än 2 400 amerikanska soldater och 450 brittiska soldater. Civila dödsoffer räknas i tiotusentals, utan någon säker totalsiffra. USA lade ungefär 1 biljon dollar och satte in över 775 000 amerikanska militärer, men talibanerna återkom till makten 2021 och återinförde den sorts förtryckande islamistiska styre som interventionen sades förhindra. Tisdall påpekar att det nu har gått fem år sedan den kaotiska reträtten från Kabul – en bild som fortfarande präglar hur ledare talar om ”trovärdighet” och ”beslutsamhet”.
Kärnan i resonemanget handlar mindre om stridsteknik och mer om institutionellt minne. Carter Malkasian, professor vid USA:s krigshögskola och tidigare civil rådgivare åt amerikanska styrkor i Helmand och Kabul, citeras med att själva utgångspunkten för att hålla trupp i Afghanistan i 20 år var ”dödligt felaktig”. Han framhåller att under de senaste fem åren har inte en enda terrorhandling mot USA utförts av en grupp baserad i Afghanistan. Faran, enligt honom, är kollektiv glömska: när kostnaderna redan är tagna och när människor byggt sina yrkesliv kring ett uppdrag blir det enklaste att fortsätta – och att i efterhand definiera om vad ”framgång” betyder.
Tisdall placerar Iran i samma tradition. Donald Trump, skriver han, beskrev anfallet som en ”liten utflykt”, men kriget har nu gått in i sin sjätte månad och har snabbt trappats upp. Samma retoriska grepp återkommer: löftet om en snabb operation som undviker den politiska bördan av långvarig ockupation, kombinerat med mål som inte kan uppnås med enbart flyganfall. Afghanistan visar också hur fort ett ursprungligt motiv om terrorbekämpning kan glida över i statsbyggande och regional omdaning, som i Irak efter 2003 – ett krig som drogs i gång med påståenden om vapen och kopplingar till al-Qaida som senare visade sig vara osanna.
De konkreta detaljer Tisdall använder för att göra kriget närvarande är inte tal, utan följderna på marken: han beskriver en kvinna som går förbi rasmassor i södra Teheran efter israeliska och amerikanska flyganfall i april 2026. Den strategiska debatten, enligt hans framställning, förs i abstraktioner medan den fysiska förstörelsen staplas på i bestämda kvarter.
Afghanistan slutade med en hastig evakuering och med att den regim som skulle bort återkom. Iran, sex månader in, diskuteras redan i uthållighetens språk snarare än i utgångens.