Ortega säger att Nicaragua inte längre behöver val

Daniel Ortega sade den 19 juli inför en folksamling att Nicaragua inte längre behöver val. Uttalandet kom på årsdagen av den sandinistiska revolutionen 1979 och sammanfaller med att lagändringar behandlas i en nationalförsamling som helt kontrolleras av Ortegas parti, enligt El País.

I praktiken har Nicaraguas val under åratal redan varit en styrd ritual. El País beskriver en lång kedja av institutionella övertaganden: rättsväsendet, det högsta valrådet och lagstiftningen har fogats in i samma led; grundlagsändringar har drivits igenom för att avskaffa begränsningar av mandatperioder; oppositionspartier har trängts undan; och återkommande valfusk har gjort röstningen till en ren formalitet. Efter protesterna 2018 hårdnade statens hållning ytterligare till en faktisk polisstat, där förtrycket gick från tillfälliga insatser till systematik. I presidentvalet 2021 fängslade regeringen framträdande tänkbara kandidater och ledare i civilsamhället, liksom journalister och personer inom den katolska kyrkan, samtidigt som Ortega utropade en jordskredsseger.

Det nya steget är inte bara ännu en åtstramning av reglerna, utan att själva mekanismen tas bort. Det är ovanligt även bland moderna auktoritära regimer, som ofta behåller val som ett verktyg för att kartlägga missnöje, hålla eliterna i schack och visa upp en fasad av normalitet utåt. När makthavare arrangerar kontrollerade val får de veta var oppositionen är stark, vilka lokala aktörer som kan mobilisera människor och vilka delar av landet som sjuder. De tvingar också motståndarna in i en utmattande cykel av kampanjer, bojkotter och eftervalsbråk som sällan ändrar utfallet men förbrukar resurser och uppmärksamhet.

El País citerar den tidigare sandinistiska gerillamedlemmen och historikern Mónica Baltodano, numera i exil i Costa Rica, som reagerar med misstro och jämför utvecklingen med slutna politiska system som Nordkorea. Hennes poäng handlar mindre om symbolik än om konstruktion: om valen försvinner kan återstående institutioner byggas om till rena bekräftelseorgan — stora församlingar och kommittéer som sammanträder, röstar och applåderar utan att ge medborgarna en väg att avsätta ledare. Regeringen har redan visat hur den avser hantera opposition utanför en sådan ordning: tusentals motståndare har berövats medborgarskap och rättigheter och många har tvingats i exil efter att ha stämplats som ”förrädare mot fosterlandet”, samtidigt som frivilligorganisationer, mediekanaler och oberoende universitet har stängts och beslagtagits.

Ortegas maktdelning med sin hustru och medpresident Rosario Murillo lägger dessutom en successionsfråga ovanpå det som tidigare åtminstone formellt var en valfråga. När lagstiftaren nu förbereder att göra slut på valen till officiell ordning kan regimens kontinuitet förvandlas till ett administrativt förfarande i stället för en politisk prövning.

Ortega har styrt i nära två decennier och samtidigt behållit den yttre formen av röstning. Den 19 juli signalerade han offentligt att inte ens skenet längre behövs.