Kinesiska forskare vill spränga jordnära asteroider med nedgrävd kärnladdning

Kinesiska forskare har modellerat en grovhuggen lösning på ett grovhugget problem: att borra sig in i en stor jordnära asteroid, placera en kärnladdning i en urgröpning och spränga den under ytan för att undvika en katastrofal kollision med jorden. Arbetet är publicerat i tidskriften Space: Science & Technology och har uppmärksammats av The Independent. I simuleringarna skickas en rymdfarkost först fram för att skapa en djup krater med ett genomträngningsverktyg, och därefter förs en kärnladdning ned i hålrummet för en underjordisk detonation.

Artikeln utgår från en praktisk begränsning som planerare för planetärt försvar sällan kan styra: förvarningstiden. Astronomer upptäcker fortfarande asteroider på tiotals till hundratals meters storlek vid nära passager, och studien hävdar att många stora objekt ännu är oupptäckta. Det innebär att tidsmarginalen i värsta fall kan vara dagar eller veckor, inte år. Det spelar roll eftersom den mest kända icke-kärntekniska demonstrationen, Nasa:s DART-uppdrag, var utformat för ett särskilt mål och en lång planeringshorisont. Den kinesiska gruppen menar att för större kroppar, eller vid kort varsel, kan en ren kollision med en projektil ge för liten banändring för långsamt.

Simuleringarna fokuserar på hur mycket av asteroidens rörelsemängd som kan påverkas, och hur känsligt utfallet är för var och hur energin avges. Enligt The Independents sammanfattning finner forskarna att en detonation djupare ned kan öka den resulterande ”knuffen” avsevärt: att begrava laddningen ungefär tiotals meter under ytan gav större förändring i asteroidens hastighet än en grundare sprängning i deras modeller. De uppger också att för en asteroid i storleksordningen 100 meter kan en sprängning motsvarande hundratals Hiroshima-bomber helt slå sönder kroppen, medan en större asteroid i kilometerskala kan få en mindre men ändå betydelsefull hastighetsändring om sprängverkan kopplas effektivt via en krater.

Metodens lockelse är uppenbar: den ersätter extrem precision med rå energi och kan beskrivas som ett ingenjörsproblem — bärförmåga hos bärraket, anslagshastighet, inträngningsdjup — snarare än som ett årtionden långt kartläggningsproblem som bygger på att alla farliga objekt hittas i tid. Men samma egenskaper som gör kärnteknisk avledning tilltalande på papper gör den svår att genomföra i verkligheten. Planer som innebär kärnladdningar i rymden stöter på fördragsbegränsningar och politiskt förtroende. Dessutom ligger framgångsscenariot, att snabbt överföra rörelsemängd, bredvid ett misslyckande som ingen studie kan förbjuda bort: fragmentering. Att spränga sönder ett objekt kan minska risken, eller förvandla en nedslagsplats till många, beroende på hur bråtet sprids och hur mycket tid som återstår före mötet med jorden.

Den djupare innebörden är att planetärt försvar glider från en rent vetenskaplig fråga mot en kapplöpning i förmåga. The Independent noterar att arbetet kommer från China Academy of Launch Vehicle Technology, vilket placerar förslaget i ett sammanhang av uppskjutningssystem och praktisk kapacitet, snarare än i abstrakt astrofysik.

Forskarna erbjuder än så länge simuleringar och konstruktionsunderlag, inte ett flygprogram. Nästa gång en nyupptäckt asteroid dyker upp med kort tidsfrist kan den svåraste frågan därför vara mindre hur djupt man kan gräva — och mer vem som har mandat att tända stubinen.