Latinamerika militariserar brottsbekämpningen

Allt fler latinamerikanska regeringar tar till soldater för uppgifter som tidigare låg på polisen: gatupatrullering, kontroll av fängelser och genomdrivande av undantagstillstånd. Enligt en granskning i El País sker detta samtidigt som utpressning, narkotikahandel och beställningsmord ökar. Länder som Ecuador, Mexiko och El Salvador bygger ut de väpnade styrkornas inhemska roll, medan Chile och Argentina visar större motstånd.

Förskjutningen beror delvis på administrativ bekvämlighet. Arméer är stora, disciplinerade och redan finansierade; att flytta trupp till inre säkerhet kan göras genom beslut uppifrån, medan det tar år att återuppbygga en utredande polis med rekrytering, utbildning och sanering av interna problem. I Ecuador gjorde president Daniel Noboas förklaring om en ”intern väpnad konflikt” i början av 2024 det möjligt att omedelbart föra över ansvaret för gator och fängelser till militären, noterar El País, i ett läge av akut våld. I Peru, skriver tidningen, återkommer nya regeringar gång på gång till samma verktyg: uniformerad närvaro som bevis på handlingskraft.

Men uppgifterna är inte desamma. Tania Pariona vid Perus nationella samordning för mänskliga rättigheter säger till El País att militära patruller kan öka känslan av trygghet utan att minska brott som utpressning eller beställningsmord. Militären är tränad för yttre hot och väpnad konflikt; när den sätts att sköta polisiärt arbete blir resultatet ofta vägspärrar, razzior och massgripanden snarare än långsiktig bevisinhämtning, ekonomiska utredningar och vittnesskydd. Det förändrar också vad som räknas: beslagtagna vapen och antal gripna blir rubriksiffror, medan det mer tidskrävande arbetet med att slå sönder pengaflöden och korrumperade nätverk fortsätter att sakna resurser.

El País pekar även på politiska bieffekter. När de väpnade styrkorna blir standardsvaret på brottslighet får de större hävstång över budgetar, rättsliga befogenheter och den offentliga berättelsen, medan civila institutioner lämnas att hantera klagomål och följdskador. Perus egen historia gör avvägningen tydlig: landets sannings- och försoningskommission slog fast att tiotusentals dog under det interna kriget från 1980-talet till början av 2000-talet, och att en betydande andel dödades av statliga aktörer. Mer nyligen, påminner El País, följdes insättningen av trupp efter att Pedro Castillo avsatts av att dussintals demonstranter dödades av skarp ammunition.

Costa Rica lyfts fram som ett motexempel: landet saknar armé och lutar i stället mot finansiell underrättelseverksamhet och starkare civila institutioner. Jämförelsen visar vad militarisering ofta ersätter: effektiv lagföring, fungerande fängelsekontroll och poliskårer som kan arbeta utan att fångas in av samma kriminella ekonomier som de satts att bekämpa.

I Peru försöker nu president Keiko Fujimoris regering, enligt El País, få lagstiftande befogenheter för att lägga fängelserna under de väpnade styrkorna, vilket gör en tillfällig säkerhetsåtgärd till en ny normalmodell.