George Monbiot: Brittiska högern vill skrota nollutsläpp och kalla klimatkampen förlorad

Medan brandmän ännu den 30 juli kämpade mot en skogsbrand nära Preveli på Kreta nådde en helt annan debatt brittiska läsare: hur man ska förhålla sig till ett varmare Medelhavsklimat. Enligt Guardian har Sunday Telegraphs chefredaktör Allister Heath i en krönika i Daily Telegraph argumenterat för att Storbritannien bör skrota målen om nettonollutsläpp och i stället anpassa sig till en hetare och torrare framtid, med åtgärder som allmän bevattning och fler simbassänger.

George Monbiot svarar i Guardian och menar att Heath inte kommer med nya fakta utan med en ny ton. Klimatförändringen medges, men utsläppsminskningar framställs som meningslösa och till och med moraliskt tvivelaktiga. Den förskjutningen spelar roll därför att den ändrar vad allmänheten förväntas acceptera. Om utgångspunkten är att ”kriget” redan är förlorat återstår i praktiken bara fördelningspolitiken: vilka som får skydd, vilka som ska ta smällarna och vilka som ska flytta, betala mer eller finna sig i ransonering när torka och bränder blir vardag.

Heaths resonemang, som Monbiot återger det, lutar också på ett välbekant löfte: marknaderna ska leverera ren energi och utsläppsfri transport när det blir ”bättre och billigare” än fossila alternativ, och därför bör staten sluta försöka tvinga fram omställningen. Guardian-texten invänder att förnybar el redan i de flesta fall är billigare och påstår att Trumpadministrationen lagt miljarder på att bromsa satsningar på ren energi och hålla kolindustrin under armarna. Konflikten handlar mindre om fysik och mer om tid och ansvar: om utsläppsminskningar skjuts upp blir anpassningen nästa stora tillväxtbransch, med upphandlingar, bidrag och bygglov som insats.

Här kommer bristpolitiken in. Ett varmare Medelhav är inte bara en fråga om ”livsstil”, utan om begränsningar i vatten, livsmedelsförsörjning och försäkringsbarhet. Bevattningssystem och brandsäkring kostar mycket i förväg, medan nyttan kommer senare och fördelas ojämnt. När staten förväntas garantera dessa kostnader blir striden om utsläppsmål snabbt en strid om offentliga finanser: vems bostäder som skyddas, vilka landsändar som får nya reservoarer och vilka hushåll som möts av högre premier eller ingen försäkring alls.

Monbiot kopplar dessutom denna retoriska omsvängning till hur den radikala högern ändrar sin säljtext. Guardian beskriver en förflyttning från ren förnekelse till en sorts nihilism: inget kan göras, alltså är varje uppoffring meningslös. I praktiken öppnar det för en annan sorts aktivism – hårdare gränser, syndabockar och selektiv hjälp – eftersom det är synliga åtgärder som inte kräver långsiktigt ansvarstagande eller internationellt samarbete.

Branden vid Preveli släcktes med slangar och flygplan, inte med krönikor och genmälen. Men den brittiska diskussion den utlöste handlar redan om vad som ska finansieras först: utsläppsminskningar som knappt syns i bild, eller anpassningsprojekt som kan fotograferas när nästa värmebölja slår till.