Psilocybin ger snabb effekt vid behandlingsresistent depression

En engångsdos på 25 milligram psilocybin, i kombination med psykologiskt stöd, gav mätbara förbättringar hos personer vars depression inte svarat på tidigare behandlingar. Det visar en offentligt finansierad klinisk prövning ledd av King’s College London och publicerad i Nature Medicine. Studien omfattade 60 deltagare vid South London and Maudsley NHS Foundation Trust, där hälften lottades till psilocybin och hälften till overksamt medel. Efter tre veckor var 40 procent av dem som fått psilocybin i remission, jämfört med 3 procent i gruppen som fick overksamt medel, enligt Independent.

Resultatet hamnar i ett område där entusiasmen ofta sprungit före den praktiska kapaciteten. Sådan behandling är inte bara en substans, utan en styrd upplevelse. I prövningen fick båda grupperna psykologiskt stöd, och forskarna påpekade att en del av skillnaderna kan bero på annat än själva substansens verkan. Den invändningen kan dock tolkas åt två håll: om en del av nyttan kommer av miljön, förberedelserna och uppföljningen snarare än av substansen ensam, blir den stora flaskhalsen personal och utbildning – inte framställning av läkemedel.

Studien försökte också hantera en återkommande kritik mot forskning om psykedeliska behandlingar: blindning. De subjektiva effekterna kan göra det uppenbart vem som fått aktiv behandling, vilket försvårar jämförelser mot overksamt medel. Professor James Rucker, knuten till King’s College Londons institut för psykiatri, psykologi och neurovetenskap samt South London and Maudsley, sade att prövningen visade att en slumpmässig jämförelse med ett ”verkligt overksamt medel” var genomförbar även hos patienter som misslyckats med många behandlingar.

Forskarna använde dessutom prövningen för att pröva var behandlingen realistiskt kan ges. Catherine Bird, senior ansvarig för kliniska prövningar vid King’s College London, uppgav att psilocybin kan ges säkert utanför sjukhusavdelningar, förutsatt att miljön är lugn och stödjande och att personalen är utbildad. Det antyder att medicinsk övervakning kanske är ett mindre hinder än tillgången på lämpliga lokaler och kompetent personal. Rucker menade att resultaten talar för större offentligt finansierade prövningar i lokalsamhället, som kan vara både mer praktiska och mindre ångestskapande för patienterna än sjukhusmiljöer.

Patientberättelser i rapporteringen visar samtidigt varför myndigheter och vårdsystem har svårt att placera insatsen i en vanlig mall. En deltagare beskrev sessionen som känslomässigt intensiv, med livliga upplevelser som involverade avlidna familjemedlemmar, följt av utmattning – effekter som inte liknar en gradvis dosjustering av antidepressiva, utan snarare ett engångsingrepp med eftervård.

Deltagarna följdes i sex veckor, och vid den tidpunkten hade andelen som svarade på behandlingen i psilocybingruppen stigit till 56 procent. Studien rapporterade också stora variationer i individuella utfall.

I en prövning med 60 personer syntes skillnaden mellan 25 milligram psilocybin och overksamt medel snabbt. Den svårare frågan är om vårdsystem kan återskapa samma ”lugna, stödjande miljö” i stor skala – och vem som ska betala för personaltiden när själva substansen tas en enda gång.