Saudiarabien Turkiet och Pakistan nära gemensam försvarspakt

Saudiarabien, Turkiet och Pakistan uppges stå inför att underteckna en gemensam försvarspakt. Ledarna möts i Jidda i ett läge där störningar i Hormuzsundet och Röda havet snabbt har gjort sjöfartens sårbarhet till en central säkerhetsfråga – och där regionala stater försöker sprida sina risker när stormakternas prioriteringar skiftar.

Bakgrunden är att handelslederna genom Hormuz och Bab al-Mandab inte bara är logistiska flaskhalsar utan också politiska hävstänger. När fartygstrafik hotas eller fördyras uppstår omedelbara kostnader för energi, import och försäkringar. Det förändrar staternas kalkyler: sjöfartens risknivå blir i praktiken ett strategiskt verktyg, eftersom den som kan störa flöden också kan påverka andra länders ekonomi utan att formellt befinna sig i krig.

I den miljön framstår en trilateral pakt som ett sätt att skapa handlingsutrymme. Saudiarabien vill skydda exportintäkter och kritisk infrastruktur och samtidigt minska beroendet av utomstående garantier. Turkiet söker stärka sin roll som regional makt med egen försvarsindustri och ett nätverk av säkerhetssamarbeten. Pakistan har både behov av finansiering och av att säkra politiskt stöd, och kan erbjuda militär kompetens och personal. En sådan konstruktion är i grunden en försäkring: man binder ihop intressen för att höja tröskeln för angrepp och för att kunna samordna respons när trycket ökar.

Det säger också något om institutionell dynamik. När internationella ordningar och löften om ”fri sjöfart” inte levererar stabilitet till rimlig kostnad, söker stater mindre, mer konkreta arrangemang. Det är inte nödvändigtvis en ideologisk omsvängning, utan ett incitamentsdrivet svar: den som bär kostnaden för störningar vill också ha större kontroll över skyddet. Och när riskpremierna på sjöfart stiger blir det rationellt att investera i egna säkerhetsnät, även om det på sikt kan öka blockbildning.

Ur europeiskt perspektiv är utvecklingen en påminnelse om hur beroende Europas ekonomier är av havsbaserade försörjningskedjor – och hur snabbt det beroendet kan utnyttjas. Samtidigt illustrerar den hur USA:s prioriteringar inte alltid sammanfaller med Europas: Washington agerar efter egna intressen och kan när som helst omfördela resurser mellan regioner. För europeiska länder innebär det att man inte kan utgå från att någon annan permanent kommer att bära kostnaden för ordning och säkerhet längs de rutter som Europas välstånd vilar på.

För Sverige är kopplingen indirekt men verklig. Högre fraktkostnader och energipriskänslighet slår in i inflation, industri och hushåll. När sjöfartsrisk blir ett politiskt verktyg påverkas även små, handelsberoende länder. Det borde skärpa blicken för att ”säkerhet” inte bara är militär närvaro utan också robust ekonomi, fungerande infrastruktur och institutioner som inte bygger på att andra stater i praktiken subventionerar vår trygghet. I en värld där regionala aktörer säkrar sig genom egna pakter blir det allt dyrare att stå utan egen plan.