Åtal väcks för dubbelmordet i Brattås 2005

Ett dubbelmord på en gård i Brattås utanför Härnösand 2005 är tillbaka i domstol efter att åklagare väckt åtal mot en 45-årig man, rapporterar Dagens Nyheter. Paret Tor Öberg och Gerd Wiklund hittades döda i en ladugård, ihjälslagna med upprepade slag mot huvudet med ett trubbigt föremål. Den misstänkte, som greps tidigare i vår, förnekar brott.

Det som förändrat läget är inte att ett nytt vittne trätt fram, utan att polisen numera kan arbeta annorlunda med gamla biologiska spår. Enligt DN säkrade utredarna DNA på brottsplatsen som inte stämde med någon av dem som kontrollerades då, trots att hundratals personer provtogs genom åren. Därefter blev ärendet i praktiken liggande i det välkända glappet mellan ”vi har ett spår” och ”vi har ett namn”, med teorier om exempelvis rån eller personlig konflikt men utan ett motiv som gick att bevisa.

Förra året, skriver DN, trädde en lagändring i kraft som vidgade möjligheterna till biometrisk analys i utredningar. Polisen använde då släktforskningsmetoder baserade på DNA på materialet från brottsplatsen 2005, en metod som kan peka ut släktingar till en okänd DNA-profil och därmed snäva in sökfältet till en enskild person. Den processen ledde till att 45-åringen identifierades och senare greps, och han står nu åtalad.

Stämningsansökan, sådan DN beskriver den, bygger inte på ett enda dramatiskt genombrott utan på att åklagaren försöker lägga en kedja av slutsatser om vad den misstänkte gjorde och när. Åklagaren menar att han agerade ensam eller tillsammans med andra, och att han åtminstone underlättade dödandet genom att släpa in en av offren i ladugården. Försvaret, genom advokaten Johan Lavås, ifrågasätter bevisningens styrka och uppger att den misstänkte har en rimlig förklaring till varför hans DNA hamnat på en av offrets strumpa.

När gamla fall får nytt liv med nya laboratoriemetoder och registerverktyg hamnar domstolen ofta mellan två berättelser: polisens om en fördröjd identifiering, försvararnas om en statistisk tillfällighet som fått sken av säkerhet genom modern programvara. I Brattås vill staten att rätten ska behandla ett 21 år gammalt biologiskt spår som det mest tillförlitliga ”vittnet” i målet, samtidigt som minnen, alibin och alternativa spår hunnit blekna eller försvinna.

Morden saknar fortfarande ett fastställt motiv och ingen har tidigare dömts. Nu avgörs saken i praktiken av om en bevarad DNA-profil kan bära tyngden av två dödsfall, två decennier senare.