Jan-Werner Müller: Trumpadministrationen politiserar forskningspengar och studentvisum

Trumpadministrationen håller enligt Jan-Werner Müller på att rita om villkoren för amerikansk forskning: hur den finansieras, vilka som får delta och vilka institutioner som ska rätta in sig. I The Guardian beskriver han hur förändringarna sträcker sig från bidragsgivning till studentviseringar. En central punkt är en regeländring som initierats av Russell Vought vid budgetmyndigheten, som skulle göra federala forskningsbidrag underställda granskning av politiskt tillsatta tjänstemän, i stället för att i huvudsak fördelas genom sakkunnigbedömning inom forskarsamhället.

Skiftet är viktigt eftersom efterkrigstidens amerikanska modell behandlade grundforskning som ett allmännyttigt projekt: skattebetalare finansierade långsiktigt och öppet arbete som privata företag inte kunde motivera inför ägare, och kunskapsvinsterna spillde senare över till både samhällsnytta och näringsliv. När beslutskraft flyttas från expertpaneler till politiska kontor ändras vad som belönas. Universitet som är beroende av federala medel får ett nytt slags lydnadsproblem: inte bara att uppfylla vetenskapliga krav, utan att förutse vad en framtida politisk utnämning kan anse vara ”i linje med presidentens prioriteringar”. Då handlar det mindre om en saklig diskussion om vilka fält som bör stödjas, och mer om att finansiering blir ett påtryckningsmedel mot institutioner som inte enkelt kan ersätta pengarna.

Müller menar att trycket inte stannar vid budgetar utan går in i styrning och yttranden. Han tar upp utbildningsministern Linda McMahons tidigare försök att få till ett slags ”överenskommelse” om förmånligare federal behandling och hennes nyare krav att universitetsrektorer ska lägga upp pliktliknande utfästelser på sina webbplatser. Administrationens tal om att stärka ”intellektuell mångfald” uppfattas på campus, enligt Müller, som ett krav på att konstruera ideologisk balans. Samtidigt formuleras önskemål om att hantera protester på sätt som skulle kunna användas för att disciplinera misshagliga studentyttranden. Parallellt stramas tillförseln av utländsk kompetens och samarbete åt: en invandringsfientlig linje som förknippas med Stephen Miller, begränsningar för internationella givare och partnerskap samt ett fyraårigt tak för doktorandviseringar som många utbildningar knappast kan klara utan förlängningar – förlängningar som i sin tur kräver tidsödande överklaganden till utrikesdepartementet.

Administrationens alternativa vision, skriver Müller, är att flytta beslutsfattande bort från universiteten och mot privata företag. Han lyfter fram vetenskapsrådgivaren Michael Kratsios, beskriven som tidigare anställd hos Peter Thiel utan relevant forskningserfarenhet, som driver en strategi där artificiell intelligens ska användas för att hitta möjliga genombrott, kombinerat med en uppmaning att staten ska agera med den ”målmedvetenhet” som en seriös investerare. Kritiker som Müller hänvisar till läser detta mindre som neutral modernisering och mer som omfördelning: pengar och inflytande flyttas från universitet som behandlas som politiska fiender till teknikbolag som står redo att vinna på omdirigerade offentliga utgifter.

Müllers poäng handlar inte främst om huruvida universiteten sköts väl, utan om vem som får avgöra vad som räknas som legitim kunskapsproduktion när den största finansiären också är tillsynsmyndighet. Verktygen är administrativa snarare än lagstiftande: kontroll över bidragsgranskning, tidsramar för viseringar och offentliga lojalitetsförklaringar som gör institutioners överlevnad till en fråga om politisk signalering.

Om regeländringen genomförs, innebär det enligt Müller att ett laboratoriums nästa anslag inte bara beror på vad sakkunniga anser om metoderna, utan på vad ett politiskt kontor tycker om prioriteringarna.