Arwa Mahdawi: Abortstatistik görs till politiskt kontrollmedel

Ett enda ordval i en senatsutfrågning kan säga mer om statens framtida verktygslåda än timmar av högtidliga försäkringar. Arwa Mahdawi lyfter i en krönika fram hur folkhälsodata snabbt kan göras till ett instrument för politisk styrning. Vid en utfrågning i juli 2023, inför att läkaren Erica Schwartz skulle godkännas som chef för USA:s smittskyddsmyndighet, pressades hon av den republikanske senatorn Josh Hawley om insamling av abortuppgifter. Enligt The Guardian åtog hon sig då att göra ”abortövervakning” till en central del av myndighetens arbete.

Mahdawi beskriver myndighetens system för abortrapportering som frivilligt, där vissa delstater inte lämnar in uppgifter. Denna ojämnhet spelar roll, eftersom den skapar ett spelrum åt båda håll: politiker kan hävda att luckor i statistiken är bevis för mörkläggning, samtidigt som federala tjänstemän kan använda samma luckor som argument för att bygga ut insamlingen. Krönikan påpekar att obligatorisk rapportering redan är utbredd. Guttmacherinstitutet räknar 44 delstater samt huvudstadsdistriktet Washington DC som har någon form av krav på abortrapportering. Striden handlar därför mindre om huruvida aborter alls räknas, och mer om vem som bestämmer kategorierna, sätter rapporteringsreglerna och avgör vilka uppgifter som ska kopplas ihop.

Schwartz sade till senatorerna att hon ville säkerställa att uppgifter från akutsjukvården inte blandas samman med abortuppgifter, och betonade behovet av ”tydliga fallbeskrivningar” för att hålla siffrorna korrekta. I Mahdawis framställning är detta den tekniska vokabulär som får en utvidgad rapporteringsordning att låta neutral: definiera termer, standardisera fält, förbättra jämförbarheten. Samtidigt pekar krönikan på hur Hawleys inramning behandlar aborter som handlingar som ”begås” – ett språkbruk som ligger närmare straffrätten än medicinen. När samma händelse både blir ett hälsoutfall och ett möjligt brott, blir den praktiska frågan vilka system som ska tala med varandra, och med vilket mandat.

The Guardian placerar också Schwartz godkännande i en period av ledningskaos på myndigheten. Enligt Mahdawi hade smittskyddsmyndigheten saknat permanent chef i nästan ett år, och hennes företrädare Susan Monarez satt bara 29 dagar innan hon avsattes efter konflikter med Robert F Kennedy Jr om vaccinpolitiken. Schwartz, som varit biträdande hälsochef under Donald Trumps första mandatperiod, sade till senatorerna att hon ”aldrig skulle svika vetenskapen”, men undvek direkta svar om hur hon skulle hantera påtryckningar från Kennedy i vaccinförhållanden.

Mahdawi tar New York som exempel på hur rapporteringsregler kan skrivas för att begränsa statens insyn i privata medicinska beslut: delstaten kräver abortrapportering endast när patienten begär det i samband med hantering av fosterrester. I ett land där de flesta delstater redan kräver någon form av rapportering är skillnaden mellan ett minimalt och ett maximalt uppgiftsunderlag ingen filosofisk abstraktion. Den avgör vad som måste lämnas ut, till vem och hur permanent spåren blir.

Schwartz löfte om ”abortövervakning” gavs i en offentlig utfrågning, under frågor från en senator som välkomnade åtagandet. Nästa steg är byråkratiskt: blanketter, definitioner och uppgiftsflöden som sällan blir rubriker när kamerorna lämnat rummet.