Taiwan visar nya attackdrönare i Han Kuang-övningen
Militären vill efterlikna Ukrainas billiga mättnadsanfall för asymmetriskt försvar mot Kina, men drönarna kräver fungerande samband när Peking har större elektronisk krigförings- och robotarsenal
Bilder
Taiwans årliga Han Kuang-övningar har inletts med en tydlig markering: försvaret visar upp en ny klass av attackdrönare och försöker ta efter metoder som visat sig verksamma i Ukrainas krig mot Ryssland. Business Insider rapporterar att Taiwan under övningarna demonstrerade medelstora attackdrönare med fast vinge. De presenteras som en del av en bredare satsning på ett billigare och mer uthålligt sätt att slå mot mål om Kina skulle försöka invadera.
Valet av plattform säger något om hur Taiwan ser på sina egna begränsningar. Ön kan inte mäta sig med Kina fartyg mot fartyg eller flygplan mot flygplan. Därför har man i åratal talat om ”asymmetriskt” försvar: system som är svåra att upptäcka, tillräckligt billiga för att köpas i mängd och som tvingar angriparen att lägga betydligt mer på luftvärn, patrullering och reparationer än försvararen lägger på själva vapnen. Drönare passar väl in i den logiken: de kan spridas ut, skjutas upp från provisoriska platser och ersättas snabbare än bemannade flygplan.
Ukrainas erfarenheter har samtidigt gett en praktisk katalog över vad som fungerar och vad som misslyckas. Business Insider beskriver den taiwanesiska drönarklassen som liknande system som Ukraina använt för att slå mot ryska styrkor. Den jämförelsen spelar roll eftersom den flyttar diskussionen från inköpskataloger till lärdomar från verklig strid. I Ukraina har drönare inte bara använts för spaning, utan också för långräckviddiga angrepp och mättnadsanfall som söker efter luckor i luftförsvaret. Det gynnar länder som snabbt kan samordna programvara, målangivning och samband, och straffar dem som köper dyrbara prestigeprylar men inte klarar att hålla uppe ett högt operativt tempo.
För Taiwan är följdverkningarna industriella lika mycket som militära. Att bygga en drönarstyrka i stor skala kräver leverantörer av skrov, elektronik och sprängladdningar, liksom utbildningskedjor och en doktrin som behandlar drönare som förbrukningsmateriel snarare än dyrgripar. Övningarna fyller också en signalpolitisk funktion: de visar inhemska väljare att pengar läggs på system som faktiskt kan ställas upp i stora antal, och de visar Peking att Taiwan försöker göra en invasionsplan mer svårhanterlig med fler rörliga delar, fler uppskjutningsplatser och större osäkerhet.
Samtidigt minskar drönare inte Taiwans beroende av fungerande samband och logistik. En attackdrönare är bara så användbar som den målinformation och de länkar som leder den, och övningarna sker i skuggan av Kinas betydligt större arsenal av elektronisk krigföring och robotvapen. Resultatet är ett välbekant mönster: Taiwan köper tid genom att göra konfliktens första dagar svårare att planera, medan båda sidor fortsätter söka sätt att göra den andre blind.
Han Kuang-övningarna gav en glimt av Taiwans föredragna riktning. Frågan som lever längre än övningsschemat är om ön kan tillverka och lagra tillräckligt många drönare för att det ska få verklig betydelse.