Pentagon lånar ut pengar till Sila för batterimaterial

Sila har säkrat ett lån på 1,4 miljarder dollar från USA:s försvarsdepartement för att bygga ut produktionen av sitt batterimaterial med kisel och kol, rapporterar TechCrunch. Pengarna ska användas för att skala upp fabriken i Moses Lake i delstaten Washington, i ett läge där både bilindustrin och försvarskunder efterfrågar batterimaterial som inte är tillverkat i Kina.

De flesta litiumjonbatterier använder i dag grafitanoder, och den leveranskedjan domineras av kinesiska företag. Kiselbaserade anoder drivs fram som ett alternativ eftersom de kan lagra mer energi än grafit. TechCrunch hänvisar till uppskattningar om ungefär 20 till 40 procent högre kapacitet, vilket kan ge battericeller som räcker längre eller mindre och lättare batteripaket. Det är just sådana egenskaper som nu värderas i två marknader som konkurrerar om samma insatsvaror: elbilar och en snabbt växande flora av militära tillämpningar, där drönare nämns särskilt.

Silas anläggning i Moses Lake, som började drivas i september, beskrivs som en av få källor till anodmaterial utanför de tull- och geopolitiska risker som är knutna till Kina. I nuvarande takt kan fabriken producera omkring 2 gigawattimmar anodmaterial per år. Sila planerar att femdubbla kapaciteten. Enligt TechCrunch skulle den utbyggda produktionen räcka till material för mer än 100 000 elbilar – en nivå som gör att en specialiserad materialfabrik börjar likna kritisk infrastruktur för tillverkare längre ned i kedjan.

Pentagons lån kommer ovanpå privat kapital som redan tagits in för samma utbyggnad. I juli tog Sila in 300 miljoner dollar i en runda ledd av Atreides Management och Sutter Hill Ventures, och bolaget har totalt rest mer än 1,5 miljarder dollar från privata investerare, enligt PitchBook. Sila har också avtal med Mercedes och Panasonic, och TechCrunch bedömer att det nya federala lånet kan hjälpa bolaget att säkra kontrakt med försvarsföretag.

Försvarsdepartementet presenterade samtidigt andra finansieringar: ett lån till Australiens Sunrise Energy Metals för att bryta skandium, ett lån till Niron Magnetics i Minnesota för att tillverka magneter utan sällsynta jordartsmetaller, samt en kapitalinvestering i Strategic Bauxite. Sammantaget pekar paketet ut ett inköpsproblem som angrips baklänges: i stället för att köpa färdiga produkter betalar den amerikanska staten för att forma om leveranskedjan för de material som ingår i dem.

Silas expansionsplan knyts därmed till en långivare som kan vänta ut konjunkturcykler och sätta strategiska prioriteringar på ett sätt som riskkapital sällan kan. Tillkännagivandet förändrar inte batteritillverkningens fysik, men det förändrar vem som bär risken om uppskalningen av fabriken inte går som planerat. För europeiska läsare är det en påminnelse om hur USA, när det passar de egna intressena, gärna ersätter marknadens kostnadsdisciplin med statlig finansiering för att styra industrin – och hur sådana styrmedel kan flytta risk från företag och investerare till skattebetalare.