Mehdi Hasan: Utländska medier tvättar fram Gadi Eisenkot som anti-Netanyahu

Mehdi Hasan riktar inte in sig på Gadi Eisenkots politiska program i sak, utan på hur det säljs in. I färska porträtt och rubriker ramas Israels tidigare militärchef in som en ”anti-Netanyahu”-figur: en man som ”förlorade en son i Gaza” och nu ”går efter Netanyahu”, som Times of London och Daily Telegraph formulerar det, medan New Yorker och Economist beskriver honom som ett nytt nationellt hopp.

Enligt Hasan fungerar den varumärkningen eftersom den ger en enkel berättelsekrok för utländska läsare. Israelsk politik blir ett moraldrama om att byta ut en person, snarare än en konflikt om vad Israel faktiskt ska göra i Gaza och på den ockuperade Västbanken. Eisenkots livshistoria innehåller detaljer som är lätta att exportera: militär tyngd, personlig tragedi och ett brott med premiärministern, medan de svårare delarna av hans meriter och ståndpunkter hamnar utanför uppmärksamhetens räckvidd.

Eisenkot satt i Benjamin Netanyahus krigskabinett under Israels militära fälttåg i Gaza från oktober 2023 till juni 2024, skriver Hasan, en period då israeliska flyganfall förstörde bostadshus och träffade skolor, sjukhus och flyktingläger, och då fler än 30 000 palestinier dödades. Hasan noterar att Eisenkot avgick 2024 på grund av vad han såg som strategiska misslyckanden, inte på grund av dödstalen, och att han varit ovillig att fördöma Netanyahu för krigets hårdhet och längd.

Kolumnen går också tillbaka till Eisenkots tidigare befälsroller. Hasan pekar på hans tid som Israels överbefälhavare under protesterna ”Den stora återvändarmarschen” 2018 och 2019, då israeliska soldater, mestadels prickskyttar, dödade över 200 palestinier, däribland dussintals barn. En undersökningskommission tillsatt av Förenta nationerna drog slutsatsen att israeliska säkerhetsstyrkor dödade och lemlästade demonstranter som inte utgjorde ett omedelbart hot, och fann rimliga skäl att tro att vissa sköts i strid med deras rätt till liv.

I sakfrågorna menar Hasan att etiketten ”anti-Netanyahu” döljer att Eisenkot inte är en ”anti-ockupations”-figur. Han motsätter sig den högerextrema regeringens annekteringsplan, skriver Hasan, men motsätter sig också palestinskt självbestämmande och en palestinsk stat; i en intervju i juni sade Eisenkot att han aldrig stött ”två stater för två folk” och uttryckte stöd för bosättningar i ”Judéen och Samarien”, det vill säga den ockuperade Västbanken. Internationella domstolens bedömningar och flera resolutioner i Förenta nationerna betraktar dessa bosättningar som olagliga enligt internationell rätt.

Hasans bredare poäng handlar om hur internationella medier gör om en komplicerad konflikt till en ledarhistoria med en given huvudperson. Resultatet blir en kandidat vars attraktionskraft utomlands förstärks av kontrasten – någon som inte är Netanyahu – medan de underliggande åtaganden som präglar palestiniers och israeliers vardag i stort förblir desamma.

Eisenkots parti Yashar beskrivs som ledande i opinionsmätningarna inför Israels val i oktober 2024. Rubrikerna är i praktiken redan skrivna; politiken finns fortfarande kvar.