Fler länder öppnar nya kanaler till talibanerna

Bilder

×

The UN described Taliban-run Afghanistan as a ‘human rights graveyard’. Photograph: Wakil Kohsar/AFP/Getty Images theguardian.com

A Taliban fighter stands guard as women wait to receive food rations distributed by a humanitarian aid group in Kabul. Photograph: Ebrahim Noroozi/AP theguardian.com

A convoy of Taliban fighters in the days after the fall of Kabul in 2021. Photograph: Aamir Qureshi/AFP/Getty Images theguardian.com

Afghanistan’s foreign minister Mawlawi Amir Khan Muttaqi was criticised for not allowing female journalists into his press conference while visiting India. Photograph: Elke Scholiers/Getty Images theguardian.com

‹ ›

Fem år efter att talibanerna återtog Kabul 2021 öppnar allt fler regeringar åter kanaler till det så kallade Islamiska emiratet, samtidigt som Förenta nationernas rapporter beskriver hur förbuden mot kvinnors utbildning och arbete byggs ut. The Guardian rapporterar att Indien, Qatar, Kina, Iran och flera centralasiatiska stater nyligen har tagit emot talibanrepresentanter eller breddat kontakterna, medan Ryssland erkände talibanregeringen för drygt ett år sedan och dessutom undertecknade ett avtal om militärt samarbete förra månaden.

Förskjutningen liknar mindre en upptining och mer en rad tvåpartsaffärer, där varje land jagar sitt snäva mål. Aktivister som citeras av The Guardian varnar för att sådan bitvis kontakt urholkar det enda påtryckningsmedel omvärlden säger sig ha kvar: löftet om diplomatisk normalisering i utbyte mot förändringar i kvinnors rättigheter och bredare medborgerliga friheter. Enligt analytiker ser talibanerna varje möte som en legitimitetsvinst; även samtal som kallas ”tekniska” kan hemma i Afghanistan säljas in som bevis för att världen anpassar sig till deras styre. Europeiska unionens samtal i Bryssel i juni 2024, som Europeiska kommissionen beskrev som inriktade på återvändande av personer som fått avslag på asylansökningar, presenterades av en talibantalesman som ”historiska” och ett steg mot mer ordnade relationer.

Drivkrafterna syns i listan över samtalspartners. Grann- och regionstater brottas med gränsöverskridande säkerhetsproblem och vill ha en förutsägbar motpart i Kabul, oavsett hur regimen styr landet. Europeiska regeringar, pressade att minska oreglerad invandring, har sin egen anledning att hålla linjerna öppna: återvändanden kräver handlingar, samordning och någon form av erkännande av att det finns en myndighet som kan ta emot människor. I praktiken hamnar kraven på mänskliga rättigheter i konkurrens med förvaltningsbehov – och förvaltningsbehoven kommer ofta med tidsfrister.

Inne i Afghanistan går utvecklingen enligt The Guardian åt motsatt håll. Förenta nationerna har sammanställt påbud som förbjuder kvinnor att studera vid universitet och att arbeta i de flesta yrken, tillsammans med strikta klädregler och fortsatt utestängning av tonårsflickor från utbildning. Minoriteter har utsatts för förföljelse och aktivister och journalister för förtryck; Förenta nationerna beskrev 2024 landet som en ”kyrkogård för mänskliga rättigheter”. Fereshta Abbasi, forskare vid Human Rights Watch, menar att kontakter kan vara nödvändiga för att lindra den humanitära krisen, men varnar för att samtal utan tydliga villkor riskerar att bli en ensidig eftergift.

I Kabul stod en talibankrigare vakt medan kvinnor väntade på att få matransoner från en humanitär hjälporganisation. Utomlands samlar samma rörelse handslag och mötesbilder, ett ”tekniskt” besök i taget.