Alberto Alemanno: EPP bygger nya majoriteter med hårdhögern i Europaparlamentet

Bilder

×

Jordan Bardella, president of the far-right Patriots for Europe group in the European parliament, and Roberta Metsola, the president of the European parliament and a member of the European People’s party. Composite: Getty theguardian.com

Alberto Alemanno theguardian.com

Rightwing MEPs chant ‘send them back’ after controversial deportation plans are passed – video theguardian.com

‹ ›

En ny röstmatematik håller på att sätta sig i Europaparlamentet. Alberto Alemanno beskriver i en text i Guardian hur den kristdemokratiskt dominerade mittenhögern, Europeiska folkpartiet, sedan valet 2024 återkommande har byggt majoriteter tillsammans med grupper längre åt höger som man tidigare behandlade som politiskt orörbara. Han pekar på fler än 20 omröstningar där Europeiska folkpartiet röstat i linje med dessa grupper, och på ett migrationspaket från juni 2024 som marknadsförts som unionens hittills stramaste. Där ingår en så kallad återvändandeförordning som kan möjliggöra att personer som ska utvisas förs till förvar utanför unionens territorium.

Det handlar mindre om stora gester och mer om procedur. Europaparlamentet är direktvalt och medlagstiftare, men den praktiska makten utövas genom rörliga koalitioner som avgör vilka ändringar som överlever, vilka betänkanden som går vidare och vilka kompromisser som ens når slutomröstning. Under decennier styrdes kammaren av ett brett mittblock: mittenhöger, socialdemokrater och senare även liberaler och gröna, med en informell avspärrning mot partier längst till höger. Alemanno menar att Europeiska folkpartiet nu arbetar med ”två rivaliserande majoriteter”: en som liknar den gamla koalitionen när det gäller att välja eller skydda Europeiska kommissionen, och en annan som lutar sig mot Giorgia Melonis Europeiska konservativa och reformister, Marine Le Pens Patrioter för Europa samt gruppen Europa av suveräna nationer som leds av Tysklands Alternativ för Tyskland, när mittenpartierna sätter sig på tvären mot Europeiska folkpartiets villkor.

Konsekvensen blir, som han beskriver det, ett incitamentssystem där följsamhet belönas och betänkligheter straffas. Om socialdemokrater, liberaler eller gröna säger nej till en kompromiss kan Europeiska folkpartiet ta samma ärende till partier som vill gå hårdare fram i migrationsfrågor, klimatpolitik eller formuleringar om rättsstatlighet, och ändå få ihop en majoritet. När Europeiska folkpartiet samtidigt behöver mitten för att behålla kontrollen över parlamentets topposter och kommissionens ledning kan man återvända till samma partier. Enligt Alemanno fortsätter de då att leverera röster utan att kräva motprestationer som skulle göra blocköverskridande uppgörelser dyra. Den påstådda ”brandväggen” blir mer ett slagord än en faktisk spärr.

Migrationen är det tydligaste provet, eftersom den förenar opinionstryck med svår och kostsam verkställighet. Alemanno noterar att återvändandeförordningen inte antogs genom någon dramatisk ”kupp”, utan genom att Europeiska folkpartiet röstade tillsammans med grupper längre åt höger och med en majoritet av ledamöterna från liberalgruppen. Han pekar också på att politiska ledare efter händelsen i Ceuta krävde snabbare tillämpning. Att förlägga utvisningar till anläggningar utanför unionens territorium, skriver han, placerar människor längre bort från domstolar, mediegranskning och offentlig ansvarsutkrävning. Det är ett beslut som kan vara lättare att rösta för än att genomföra när avtal, tillsyn och ansvar väl ska fördelas.

Europaparlamentet har omkring 360 miljoner väljare bakom sig, men dagens majoritet kan ändå avgöras av vem som är beredd att rösta med vem en tisdagseftermiddag. I migrationsfrågan är Alemannos slutsats att siffrorna nu går ihop utan att de gamla utfästelserna längre hålls.