Aditya Chakrabortty: Brittiska vattenkrisen blir politisk

Nästan 3 000 dödsfall i sommar har sammanfallit med återkommande värmeböljor i Storbritannien, skriver Aditya Chakrabortty i The Guardian. Nästan tre fjärdedelar av England och hela Wales befinner sig nu i torka, med viktiga reservoarer på väg mot låga nivåer och förbud mot vattenslang som sträcker sig ”från Grimsby ner till St Ives”. Samma land som ransonerar vatten i augusti varnas samtidigt för en vinter med kraftiga regn, där väderfenomenet El Niño ökar sannolikheten för stormar i klass med stormen Desmond.

Det praktiska problemet är inte att torka och översvämningar finns, utan att institutionerna som byggts för att hantera vatten är konstruerade för ett snävare spann av variation. Chakrabortty beskriver ett mönster som forskare kallar ”klimatpisksnärt”: perioder av brist som följs av plötsliga skyfall. I hans skildring lutar den offentliga kommunikationen fortfarande på hushållens självdisciplin – stäng kranen, var sparsam när du borstar tänderna – medan de verkliga flaskhalsarna ligger någon annanstans: ledningsnät, reservoarer, dagvattenhantering och reglerna som avgör vem som får vatten när det inte räcker.

Just fördelningsfrågan är på väg från teori till politik. Chakrabortty citerar Jonathan Paul, geovetare vid Royal Holloway, som förutser konflikter mellan jordbrukare och datacentraler: en dragkamp mellan livsmedelsproduktion och elslukande digital infrastruktur som är lättare att bygga ut än att flytta. Tidigare i år uppgavs hushåll i Kent och Sussex ha varit utan rinnande vatten i flera dagar; i Tunbridge Wells tvättade folk sig ur hinkar och livsmedelsbutiker fick slut på flaskvatten. Sådana episoder ser mindre ut som en engångskris och mer som en förhandsvisning av vad som händer när leveranssäkerheten blir ojämn och konsumenter svarar med att hamstra.

Det brittiska vattensystemet lägger till ett extra lager av problem: försörjningen sköts av lokala privata monopol under tillsyn av myndigheter som Chakrabortty beskriver som underfinansierade och tandlösa. På en marknad ger brist högre priser; i ett reglerat monopol tenderar brist i stället att ge mer pappersarbete, större folklig ilska och politiskt skyllande ifrån sig. Samma struktur som har svårt att investera i tid före efterfrågan kan också ha svårt att minska efterfrågan när det kostar politiskt, vilket gör att brister till sist hanteras med förbud och uppmaningar om ”solidaritet”. Det är ett välbekant mönster även för svenska läsare: när staten eller statligt skyddade system tar på sig att hålla priser och konflikter borta ur vardagen, flyttas kostnaden ofta över till ransonering, köer och moraliserande kampanjer.

Brittiska Met Office har försökt göra framtiden begriplig med en låtsasprognos för 2050: Cambridge på 40 grader, Somerset och Dorset på 45, och råd om att stänga ute solen och hålla sig inomhus. Men den närmaste prövningen kan komma tidigare. Stormen Desmond 2015 stängde järnvägslinjer och lämnade mer än 60 000 hem utan el i norra England. Nu ser britterna dammtorra festivalfält på sommaren samtidigt som de uppmanas att förbereda sig för en genomblöt vinter – på samma infrastruktur.