USA säkrar kontroll över 17 venezuelanska oljefält

USA och Venezuela har tillkännagivit ett oljeavtal som omfattar 17 venezuelanska oljefält. Venezuelas företrädare beskriver det som en 25-årig förmånskoncession, medan Washington framställer det som utvecklingsrättigheter som ska gälla i ett sekel. Enligt El País rör det sig om mer än 65 miljarder fat i reserver och upplägget ska genomföras via North American Blue Energy Partners, ett bolagsarrangemang kopplat till den venezuelanske affärsmannen Alejandro Betancourt.

Den offentliga berättelsen är enkel: investeringar, ökad produktion och en geopolitisk omstart som stänger ute rivaler. Men de handlingar El País beskriver liknar mer en blandning av utrikespolitik och bolagsstyrning. USA:s utrikesdepartement garanteras tillgång till en del av produktionen till självkostnadspris och får förköpsrätt på resten. Samtidigt ska styrelsen i mellanbolaget ha en majoritet amerikanska medborgare och Washington ges vetorätt över utnämningar. I Caracas försvaras avtalet av regeringspartiets ledning, medan delar av den bredare politiska klassen – både oppositionella och avvikande strömningar inom chavismen – ifrågasätter varför så mycket inflytande koncentreras till en enda mellanhand.

Att mellanhanden står i centrum är inte oviktigt, eftersom Venezuelas oljesektor i åratal har förfallit under sanktioner, uteblivna investeringar och elavbrott. En separat rapport i El País uppger att investmentbanker och konsulter dämpar Vita husets optimism om att venezuelansk produktion snabbt kan påverka världsmarknadspriserna. UBS varnar för att återhämtningen tar år och får begränsad effekt på kort sikt. Rystad Energy bedömer att det kan ta årtionden att återta förlorad kapacitet och att landets historiska produktionstopp kanske inte nås igen förrän vid mitten av seklet. Citi pekar, enligt El País, på en annan risk: avtal som saknar insyn och bred politisk förankring tenderar att skrivas om när regeringar byts ut.

Just legitimitetsfrågan driver redan den inhemska motreaktionen. The Guardian rapporterar att oppositionsledaren María Corina Machado fördömt avtalet som en uppgörelse sluten av en ”illegitim regim” utan demokratiskt mandat, och att Venezuelas naturtillgångar tillhör folket, inte den som för stunden sitter i presidentpalatset. Hennes anhängare befarar att när Washington väl säkrat långsiktig tillgång och styrningsrättigheter över strategiska tillgångar minskar viljan att pressa fram val – särskilt om amerikanska företrädare kan framställa arrangemanget som ett sätt att hålla Kina och Ryssland borta från det som Vita huset kallar sin ”bakgård”.

För Venezuela är lockelsen omedelbar: pengar, teknik och exportkapacitet. För USA framstår villkoren som El País beskriver som en försäkring: garanterade volymer, kontroll över styrelseutnämningar och en konstruktion som är tänkt att överleva politisk turbulens genom att bygga in amerikanskt inflytande i det operativa bolaget. Landet som en gång förstatligade utländska oljetillgångar förhandlar nu om hur stor vetorätt som ska lämnas tillbaka.

Avtalet marknadsförs som en investeringsplan. Det är också en ritning för vem som i praktiken får säga ja.