FN:s Cali-fond för läkemedelsföretagens naturavgift har fått in 7 085 dollar efter 18 månader
Branschen skulle ha betalat 756 miljoner enligt fondens egna riktlinjer, frivilliga regler utan tvångsmekanism ger varje bolag skäl att vänta tills konkurrenterna betalar först
Bilder
Collecting samples from nature for digital sequencing – the pharma industry relies on genetic information from organisms for the development of new medicines. Photograph: Rebecca Cole/The Guardian
theguardian.com
Digital sequencing was on the agenda at an August meeting in Nairobi of the body overseeing implementation of the Convention on Biological Diversity. Photograph: Danny Skilton/ENB/IISD
theguardian.com
The Cali Fund will be discussed at Cop17 this month in Armenia’s capital, Yerevan. Photograph: Xinhua/Shutterstock
theguardian.com
En FN-fond som skulle samla in pengar från läkemedelsbolagen som tjänar på naturens genetiska resurser har hittills fått in 7 085 dollar i faktiska insättningar – mindre än priset för en begagnad bil – drygt ett och ett halvt år efter lanseringen. Cali-fonden var tänkt att samla en miljard dollar per år från företag som utnyttjar digital sekvensinformation, alltså genetisk data insamlad från organismer världen över, och kanalisera pengarna till naturvård i låginkomstländer.
Enligt en studie från Zero Carbon Analytics hade de femton största läkemedelsbolagen kunnat bidra med 756 miljoner dollar förra året om de följt fondens egna riktlinjer, som föreslår att företag ger en procent av vinsten eller 0,1 procent av omsättningen. Dessa femton bolag genererade omkring 161 miljarder dollar i vinster 2025. Summan de delade ut till aktieägarna var, enligt analysen, 175 gånger större än det bidrag riktlinjerna skulle ha krävt. Inte ett enda stort läkemedelsbolag har gett en krona till fonden.
Branschens försvar är att det begärda beloppet är ett schablonmått och att inte alla läkemedel byggs på digital sekvensinformation. Fondens regler är frivilliga, och det finns ingen mekanism som tvingar fram betalning – en konstruktion som ger varje företag en uppenbar anledning att vänta och se om konkurrenterna betalar först. Spelet är klassiskt: den som betalar först bär kostnaden, den som väntar tar nyttan gratis. Fonden skapades överhuvudtaget därför att biotekniken har flyttat forskningen från fysiska prover, tagna under tillträdesavtal, till genetisk data i offentliga databaser – där de gamla reglerna om vinstutjämning inte når.
Minst hälften av fondens medel ska gå till prioriteringar som fattas av urfolk och lokala samhällen. June Rubis, urfolksrepresentant från Asien som sitter i fondens styrkommitté och arbetar vid Macquarie-universitetet, säger att företagen åker snutsats på naturen och på de samhällen som skyddar den biologiska mångfald som deras framtida vinster bygger på. Victoria Kalyvas, som skrivit analysen, noterar att 'framtidens hälsa är skriven i naturens DNA' och att industrin har lika mycket att förlora på dess förstörelse som patienterna.
Fonden ingår i bredare försök att täcka ett globalt finansieringsgap på 700 miljarder dollar för naturvård. Den står på dagordningen denna vecka vid FN:s biologiska mångfaldstopp, Cop17, i Jerevan, där delegaterna ska diskutera en fond vars åtaganden hittills uppgår till 10 656 dollar.
Fallgropen är inte okänd. När regler är frivilliga och verkställigheten saknas blir utfallet förutsägbart: ingen betalar frivilligt för en kostnad konkurrenterna slipper. Att FN:s medlemsstater byggde en miljardfond utan tvångsinstrument och sedan förvånas över utfallet säger något om hur internationella institutioner fungerar – ambitiösa mål, svaga incitament och en räkning som ingen aktör med makt har skäl att betala.