Regeringen utreder ätstörningsvården efter påtalade brister, IVO ska granska specialiserad vård för barn unga och vuxna, patientorganisationen Frisk & Fri pekar på väntetider och regionskillnader medan flickan Nina med anorexi hittades vid tolvårskontrollen och ändå fick vänta

Bilder

Helena Forsman, påverkansansvarig på Frisk & Fri, berättar vilka brister som återkommer när organisationen möter personer med ätstörningar och deras anhöriga. Foto: Jasmin Lindberg/SVT Jasmin Lindberg/SVT

Mamma Nina berättar om de svåraste stunderna under sjukdomstiden och ger tips till andra som befinner sig i samma situation. Foto: Jacob Hansson Jacob Hansson

Svenska sjukvården står inför en strukturell kris när det gäller specialistvården för ätstörningar hos barn, unga och vuxna. Efter att staten konstaterat omfattande brister och regionala ojämlikheter har myndigheterna beordrat en översyn av vården. Syftet är att säkerställa att patienter ska få god vård oavsett var i landet de bor – ett löfte som i praktiken tycks vara svårt att uppfylla.

Denna utredning sker i skuggan av fall som Nina, vars anorexi upptäcktes i skolhälsovården när hon var tolv år. Trots månader av viktnedgång och allvarliga symptom hade hennes tillstånd försämrats markant innan hon fick träffa en specialistläkare. Även i det välförsörjda Stockholmsområdet tvingades familjen hantera långa väntetider. Situationen illustrerar den gapande klyftan mellan nationella löften och det faktiska tillståndet i systemet.

Patientorganisationen Frisk & Fri välkomnar uppmärksamheten, men lyfter samtidigt fram att tillgång till behandling är det enskilt största problemet inom fältet. De kräver att utredningen inte bara granskar riktlinjerna utan också hur de faktiskt tillämpas i olika delar av landet. Organisationen pekar på långa köer, varierande kompetens och kvalitetsnivåer mellan regionerna, samt systemets oförmåga att anpassa behandlingen till individens specifika behov.

Det är inte bara patienterna som drabbas av bristerna. Familjemedlemmar behöver ofta egen information, vägledning och stöd – en efterfrågan som blir alltmer akut i ett system som redan har erkänt att det inte pålitligt kan behandla patienterna. Ett ätstörningsfall som upptäcks i tonåren är en kapplöpning mot sjukdomen, inte mot byråkratin. Den statliga åtgärden att inrätta en ny granskning är i grunden ett försök att lappa på ett system vars fundamentala svagheter ligger i resursfördelningen och de institutionella incitamenten – ett klassiskt exempel på hur den offentliga sektorn kämpar med att leverera jämlik kvalitet när den politiska viljan inte styrs av medicinsk nödvändighet utan av budgetramar och regionella intressen.