Tre poliser åkte i extrem hastighet på motorvägen

En lasermätning på E4 söder om Luleå registrerade i augusti 2025 en motorcykel i 281 km/h i en väg med gränsen 110 — 171 km/h över tillåten hastighet. När de tre förarna senare stoppades visade det sig att två av dem var poliser, tjänstleda vid tillfället. Efter drygt ett år har Luleå tingsrätt nu dömt alla tre för grov fortkörning till 4 000 kronor i vite var, rapporterar P4 Norrbotten.

Utredningen var, med trafikärendens mått mätt, ovanligt omfattande. Männen var på väg norrut efter en motorcykeltur i Västerbotten. En polispatrull reagerade på farten, och en andra patrulls laser fångade en av cyklarna i 281 km/h — mer än dubbelt så fort som tillåtet. Den tjänsteman som utförde mätningen misstänkte att de andra två kört ännu snabbare, möjligen över 300 km/h, men några laseruppmätningar för deras del finns inte. För att rekonstruera färden gick utredarna igenom männens kortbetalningar för att fastställa rutten och tidpunkterna. Med det som grund dömde rätten alla tre, trots förnekanden.

En av poliserna höll fast vid att han inte själv körde sin motorcykel när mätningen gjordes — någon annan skulle ha använt den. Tingsrätten avfärdade redogörelsen som en efterhandskonstruktion.

Påföljden kan ställas mot de krav som Transportstyrelsen ställer på vanliga medborgare. En förare som körs fast för 31 till 40 km/h för fort på en motorväg förlorar normalt körkortet i två månader. Allvarligare överträdelser ger längre indragning, och fortkörning hör till de vanligaste orsakerna till att körkort dras in. Varje fall prövas för sig, och ett mycket allvarligt brott kan kosta körkortet oavsett yrke — ett beslut som fortfarande kan komma för de två poliserna, förutom de åtgärder deras arbetsgivare bedömer lämpliga.

Här finns det egentliga budskapet. Det tog över ett år, kortutredning och tingsrättsförhandling för att hantera ett brott som befanns begånget i öppen dager på en huvudväg. Resultatet blev 4 000 kronor per man — 12 000 kronor totalt för en färd där en motorcykel kördes i mer än dubbla hastighetsgränsen. Samma manöver från en vanlig förare hade nästan säkert lett till indragen körkort, högre böter och en rad andra praktiska konsekvenser: försäkringspåslag, framkomlighet till jobbet, potentialet att förlora arbete.

Systemet fungerar alltså, men med olika hastighet och olika vikt, beroende på vem som sitter vid ratten. Att de dömda själva tillhör den myndighet som ska upprätthålla samma regler gör skillnaden svår att bortförklara som slumpen. Ett yrkeskår självdisciplin är visserligen bättre än inget, men historien visar varför incitamenten måste utformas så att de som utfärdar påföljder också får bära dem själv — och varför allmänhetens förtroende inte kan tas för givet när överträdare och åklagare kommer från samma hus.