Kvinna i sjuttioåldern döms för ofredande efter Instagram-kommentar till Göteborgspolitiker
Rätten kan inte fastställa att hon visste vem mottagaren var, Blerta Hoti Singh (S) kallar domen viktig signal och får 10 000 kronor i övergreppsskadestånd, samtidigt som tusentals värre kommentarer på sociala medier lämnas obearbetade av åklagare
Göteborgs tingsrätt har dömt en kvinna i sjuttioårsåldern för ofredande på grund av kommentarer hon skrev under ett inlägg på Instagram. Mottagaren var Blerta Hoti Singh, socialdemokratisk kommunalråd med ansvar för förskola och kultur i Göteborg. Straffet blev dagsböter samt 10 000 kronor i skadestånd till politikern.
Kommentarerna publicerades hösten 2025. Bland annat skrev kvinnan: "Du borde bli fråntagen din dotter." Rätten ansåg att uttalandet allvarligt kränkte Hoti Singhs personliga integritet och frid, vilket är den rättsliga kärnan i ofredandsbrottslighet.
Anmärkningsvärt är att tingsrätten inte kunde fastställa att kvinnan ens visste att Hoti Singh var folkvald. Domen vilar därmed på själva yttrandet som angrepp på en enskild persons integritet, inte på något förstärkt skydd för politiker. Hoti Singh själv valde att framhålla domen i institutionella termer: "Det här är en viktig signal till alla som drabbas av hat, hot och trakasserier på sociala medier att det är värt att polisanmäla."
Fallet hamnar i en gråzon som svensk rätt utökat i många år. Ofredandsparagrafen skrevs för fysiskt förföljande — att följa efter, blockera, tränga in någon — men har sträckts till att omfatta skrivna ord, först i den analoga världen av brev och lappar, nu på sociala plattformar. En elak kommentar under ett offentligt inlägg, som förr var en fråga om att blockera eller bortse från, blev här ett brottmål som initierades av polis, åtalades av staten och avslutades med skadestånd till en offentlig person.
Det domingen däremot inte förklarar är urvalet. På svenska sociala medier utsätts namngivna personer, privata likväl som offentliga, dagligen för betydligt värre än detta. Åklagare drivit försvinnande liten andel av dessa ärenden, och ingen princip i domen skiljer just denna kommentar från massan av ostraffade uttalanden — utöver det faktum att måltarget var en politiker som valde att polisanmäla.
Ur ett incitamentsperspektiv är mönstretTydligt: den som har tid, resurser och institutionell status att driva en anmälan till slut kan omvandla en skarp replik till statligt sanktionerad skadeståndspost. Den enskilde medborgaren, här en kvinna på sjuttiotalet, står inför en rättsmaskin med obegränsad offentlig finansiering. Kostnaden för processen bärs inte av den som aktiverade den, utan av skattebetalarna — medan skadeståndet går till den redan positionerade parten.
En kvinna i sjuttioårsåldern har alltså dömts för ord. Rätten kunde inte konfirmera att hon visste att hon skrev till ett kommunalråd. I ett land där yttrandefriheten traditionellt använts som skiljelinje mot makten är det en utveckling som förtjänar mer uppmärksamhet än en politikers tillfredsställelse över att signalen gick fram.