Tre allsvenska fotbollsspelare misstänks för spelfusk
En av dem är fd landslagsman, planen var att förlora medvetet för att bli av med tränaren, brottet upptäcktes genom spelbolagens övervakning av oddsen och inte av klubb eller förbund
Bilder
En före detta landslagsman misstänks för brott. Arkivbild.Foto: Henrik Eberlund/TT
Henrik Eberlund/TT
Tre fotbollsspelare i Allsvenskan har underrättats om misstanke för matchfixning. Enligt SVT Sport är en av de tre en tidigare landslagsspelare. Både SVT Sport och Expressen uppger att spelarna misstänks för att ha planerat att medvetet förlora en match – inte för att tjäna pengar på spel, utan för att bli av med sin dåvarande tränare.
Underrättelsen är det tidigaste formella steget i en svensk förundersökning, och ingen åtal har väckts. Brottsbeteckningen spelfusk har funnits i svensk lagstiftning bara i några år. Den infördes efter att tidigare svenska fall kommit fram genom att spelbolag anmälde misstänkta spel – inte genom att klubbarna eller förbunden märkte något själva. Hur det aktuella fallet uppdagades har inte offentliggjorts.
Det är motivet som skiljer det här fallet från det klassiska mönstret. Spelarna misstänks alltså inte för att ha kvitterat ut vinst på spel. De misstänks vilja ha en ny tränare, med matchresultatet som enda verktyg de har tillgängligt. En trupp kan inte avskeda sin tränare, men misstanken är att spelarna planerade att förlora den match som skulle kosta honom jobbet.
Men ekonomin kring misstanken är densamma oavsett motiv. Allsvenska löner är blygsamma jämfört med de summor som omsätts på ligans matcher, och de enda aktörer som bevakar det flödet i realtid är de licensierade spelbolagen – som tjänar på volym oavsett om en match är ren eller inte. Förbunden ser bara det som andra väljer att rapportera till dem, och historiskt har det inneburit att ett spelbolags avvikelselogg, inte en klubb eller ett förbund, varit det som satt igång utredningen.
Det säger något om var ansvaret i praktiken hamnat. När svenska idrottsförbund under åren expanderat sina administrationer med stöd av riksbudgeten har det varit utländska spelbolag, inte svenska idrottsrörelsen, som fungerat som det egentliga vakthavandet. Spelfuskbrottet blev lagstadgat först när skadan redan skett flera gånger. En verksamhet som lever av spelintäkter och samhällsstöd har länge haft goda incitament att inte se själv.
Inga namn har publicerats, och varken klubb eller match har identifierats i bevakningen. Den enda utmärkande detalj allmänheten fått är en landslagskarriär. Om uppgifterna stämmer riktade planen sig inte mot spelkupongen, utan mot mannen på bänken – vilket kanske är det mest talande av allt. För när spelare hellre saboterar en match än använder de ordinarie kanalerna för att få gehör för sina klagomål, avslöjar det också något om hur makt och ansvar är fördelade inom svensk elitfotboll.