Polisen får ständigt nya tips om jägare som letar älg med drönare i Norrbotten
Anmälningarna har i princip fördubblats på ett år och tre till fem nya kommer varje vecka, polisen menar att det handlar om köttförsäljare snarare än vanliga jägare och att upptäckandet helt vilar på grannar som granskar grannar
Bilder
Drönare i jaktfältet: Norrlands poliser tvingas förlita sig på medborgarnas ögon mot ekonomiskt motiverad jaktöverträdelse
I Norrbotten har polisen mottagit omkring trettio anonyma rapporter sedan jaktperiodens start gällande användandet av drönare för att lokalisera vilt i luften. Enligt Joacim Lundqvist, polisen ansvarige för vilt- och jägarefrågor i norra regionen, har antalet anmälningar nästan fördubblats under det senaste året. Problemet är särskilt akut i Tornedalen och norra Lappland.
Användarna av drönare är inte vanliga jägare. De är individer som strävar efter att maximera sin ekonomiska utdelning genom att göra sin jakt så effektiv som möjligt. En drönare transformerar en hel dag av tyst vandring genom skogen till en kort flygtur. Och marknaden för kött är tillräckligt lönsam för att täcka bränslekostnaden för flygningen. Det misstänks även att drönare har använts i det omfattande jaktbrott som polisen utreder i Överkalix.
Det som gör detta problem synligt är inte statliga patruljer, utan tips. Många av anmälningarna kommer från grannar som har bevakat sina grannar. I de inre skogsområdena vilar verkställigheten på att boende råkar observerat överträdelsen. Myndighetens arbete inleds först efter att någon har gjort observationen. Det som har fördubblats är alltså antalet anmälningar, inte nödvändigtvis antalet flygningar. En ökning av anmälningar kan mäta brottsligheten, eller det vill säga viljan att rapportera den, och de två händelserna ser identiska ut från ett skrivbord.
Lundqvist konstaterar att detta är ett problem som är större än vad man kanske vill förstå. Efter informationsmöten i Nattavaara har rapporter fortsatt att strömma in – tre, fyra, fem per vecka – i en region där polisens kunskap om problemet helt skapas av allmänheten. Det visar på en institutionell dynamik där statens kontrollmekanismer är så svaga att deras effektivitet blir beroende av frivillig, icke-kompenserad övervakning från privatpersonerna.