Netanyahu pressar Trump att anfalla Iran direkt efter mellanvalen

Benjamin Netanyahu pressar Donald Trump att anfalla Iran omedelbart efter tisdagens mittval i USA, rapporterar Axios med stöd av en israelisk och en amerikansk källa som beskriver lördagens telefonsamtal mellan männen som respektive "tufft" och "direkt". Vita huset och Netanyahus kansli vägrar båda kommentera. Trump själv uppges "inte vara särskilt skyndsam".

Klyftan mellan de två allierade gäller ordningen, inte sakfrågan. Trump vill att förhandlingarna med Teheran får löpa ut först; Netanyahu vill ha anfallen nu. Båda spåren hålls samtidigt varma. Trump sade till reportrar att Iran "vill ha en överenskommelse så snart som möjligt" — och i samma andetag att USA ändå måste "ta hand om" en misstänkt kärnanläggning inbyggd i ett berg, en anläggning som enligt honom kan förstöras "på tio minuter" med en plan som redan finns klar. Han följde exakt detta dubbelspår inför båda de tidigare anfallen mot Iran i år och förra året.

Qatariska medlare bär förslag mellan Washington och Teheran, medan iranska diplomater på söndagen höll sin tredje dag i rad av samtal med qatariska representanter i Doha. Irans utrikesminister Abbas Araghchi bekräftade att förhandlingarna "rör sig mot genomförande" av en tvådagarsplan — en komprimerad version av den sjuddagarsplan han presenterade vid FN:s generalförsamling i september — som skulle återöppna Hormuzsundet och upprätta en regional vapenvila inom 48 timmar. Iran har knutit sundets återöppning till amerikanska eftergifter, främst lindring av sanktioner och frigivande av över 12 miljarder dollar i frysta tillgångar. Teheran vägrar förhandla om sitt kärnprogram, som förblir Washingtons centrala krav. Sundet har burit en femtedel av världens olja; stängningen har redan drivit upp bensinpriserna i USA till rekordnivåer inför omröstningen.

Kalenderdisciplinen är omöjlig att missa. Vice president J.D. Vance skrev ett brev till Mohsen Rezaei, sekreterare i Irans högsta nationella säkerhetsråd, med uppmaning om att personliga samtal återupptas och att kärnfrågan tas upp omedelbart — en kontakt som Trump säger sig ha godkänt, samtidigt som han beskriver den som ett försök att leverera medicinsk hjälp. Under tiden sade biträdande utrikesminister Donald Blome vid Manamadialogen i Bahrain att "förhandlingens hand är utsträckt" — och att USA samtidigt är "berett att gå i en annan riktning". Ett åtta månader långt krig, ett grepp om Irans råoljeexport och en bergranläggning på beredskap: allt väntar på tisdagskvällen.

Ur europeiskt perspektiv är mönstret bekant. Kriget förs inte för Europas säkerhet, och ändå betalar Europa priset — genom oljepris, energiförsörjning och ekonomisk osäkerhet — medan Washington förhandlar om sitt eget intresse och Tel Aviv driver sin egen agenda. Att en amerikansk inrikespolitisk valdag styr klockan för ett anfall mot en nationell stat säger något om hur dessa beslut fattas: inte efter strategisk nödvändighet, utan efter partikalkyl. För svenska beslutsfattare, som alltjämt låser sin säkerhetspolitik till Washingtons, borde det vara en väckarklocka att notera vem som bär kostnaderna — och vem som fattar besluten.